Leif Engström ställer ut i simhall: ”Jag gick igång direkt när jag kom hit”

Konstnären Leif Engström är uppvuxen lantligt i Brunskog, men skildrar ofta stadsmiljöer i sin konst.

NWT träffar honom på kanten av en simbassäng i Valsta i Sigtuna, norr om Stockholm.

Det blir ett samtal om konst, det förtalade miljonprogrammet och inspirerande serier, men också om sorgen efter en älskad pappa och en tröstande dröm.

Leif Engströms utställning på Valsta konst heter Fönsterband och är hans största hittills.

Här finns inte mindre än 34 verk och besökaren får gå en ordentlig husesyn i den före detta simhallen, som 2018 förvandlades till konsthall.

I den stora bassängen som sedan länge tömts på vatten ryms flera målningar, men också i omklädningsrum och duschutrymmen, ja till och med i bastun, finns det konst att upptäcka.

– Det är ju väldigt annorlunda mot ett vanligt galleri, som oftast har enfärgade vita väggar, ganska neutralt. Här blir det andra saker att förhålla sig till och det tycker jag är kul. Jag gick igång direkt när jag kom hit. Jag tyckte det fanns ett släktskap mellan mina egna motiv och den här miljön, säger Leif Engström.

Som att gå in i en målning

Att gå in i simhallen känns faktiskt lite som att kliva rakt in i en Leif Engström-målning. Själva miljön liknar dem han ofta målar: hyreshus, fasader, fönster och andra urbana miljöer.

– Jag har märkt att folk ofta nästan är säkra på att en bild är från deras hemstad eller någon plats de har en relation till. Det kan vara Arboga, Lund eller var som helst. Så kanske det är med en simhall också, att alla som bor i Sverige har en bild av hur en simhall från 60-talet ser ut? De ser ju typ alltid likadana ut, men de har ändå alltid någon variation. Jag är intresserad av det där med små likheter men med variation. Ofta utgår jag från någon verklig byggnad och sen hittar jag på att det är mer lummigt runt omkring eller så där. Jag kan driva iväg lite, säger han.

Manga inspirerade

Miljöer som inspirerar hittar han stundom kring Bredäng, där han bor. Det är på många sätt ganska långt från Brunskog, där han växte upp i ett hus från 1800-talet med snickarglädje, men som konstnär gillar han verkligen förortens estetik.

– Jag vet inte hur det kom sig att jag fastnade för det. Jag tecknade mycket serier förr och läste mycket manga och då är det ofta japanska miljöer som är mycket storstad. Samtidigt, i den bildvärlden finns det ofta naturskildringar också. Det hittar man ofta i miljonprogrammet, att man blandar. Det var en uttrycklig tanke man hade, att det skulle vara gröna stråk.

Han vill gärna bredda bilden av det så ofta förtalade miljonprogrammet:

– Jag tycker det är lite orättvist behandlat i debatten ibland. Dels är det så konstigt att man pratar om något som är så enormt stort, det kan vara villor eller höghus inne på Östermalm som är jättevälbehållna, eller väldigt dåligt underhållna områden någon annan stans. Från -65 till -75 byggde man alla möjliga typer av hus: småhus, radhus, höghus. Jag tycker det är mycket mer komplext än många vill göra det.

Och påminner han, även den som bor i Brunskog kan känna igen sig i det han målar.

– Även på landet möter man ju de här miljöerna, om man åker in till Arvika och ska på vårdcentralen eller till polisen och hämta sitt pass. Jag tror att jag kan ha tyckt att det var lite exotiskt.

Marinerad i kulturen

Pappa Lars var konstnär, mamma Karin är bibliotekarie. Därmed har Leif från tidig ålder laddats med kultur från två håll – minst.

Du blev marinerad i kultur?

– Jag tror verkligen det. Och Arvika är en unik miljö. Det har jag tänkt på efteråt, när jag flyttat och träffade folk som kommer från andra liknande småstäder som inte alls har samma kulturutbud. Det är ju fantastiskt vad mycket man kan ta del av. Bara att ha en konsthall i en sån liten stad är inte heller helt självklart.

Fast första mötena med Rackstadmuseet, som skolbarn, gick väl så där:

– Jag tyckte det var jätteboring, faktiskt, men när jag blev tonåring blev jag plötsligt helt biten av det där med konst. Det var som att jag återupptäckte dem och förstod att det var jättemycket bra där, säger han och berättar med värme i rösten om hur han var prao på museet på högstadiet och sedan jobbade på caféet där.

2021 slöts cirkeln när han själv ställde ut på Rackstadmuseet.

Hur mycket värmlänning är det kvar i dig?

– Ganska mycket skulle jag säga. Jag ser mig som värmlänning fast jag bott här i tio år och jag är ju där ganska ofta. Mamma bor ju där och jag jobbar lite där ibland också. Jag sålde en målning till Moderna museet nu och den målningen gjorde jag hemma hos mamma i Klässbol, helt och hållet.

I år har han dessutom fått ett riktigt, värmländskt hedersuppdrag i bygden: att göra årets affisch till Gammelvala i Brunskog!

Han har alltid känt stöd hemifrån för sitt val att satsa på konsten.

Det är inte minst viktigt nu, sedan hans pappa gick bort i cancer hösten 2021. Det gick hastigt och chocken och förlusten blev stor.

– Första året var ju jättejobbigt och hemskt svårt, tycker jag, säger han.

Hur gick det att måla då?

– Det var svårt i början tyckte jag. Jag var så utmattad och ledsen och det kändes meningslöst på något sätt. Sen dök det upp en del saker. Bland annat drömde jag om min pappa. Det händer fortfarande och så har jag använt de motiven som jag fått i drömmarna i bilder, säger han.

En sådan drömbild finns med på utställningen i Valsta. Det lyser varmt inifrån en gul, barackliknande stuga på hjul, som står i ett skogsparti.

– Jag såg att han satt där, och tittade på tv, i något slags skog och hade det bra. Det dök upp som en bild av något fridfullt.

”En värld försvinner”

Fortfarande dyker det upp saker han skulle vilja prata med Lars om, och fråga om.

– Det finns en hel värld som bara försvinner.

Samtidigt ger konsten och tankarna på pappa också kraft.

– Även jobbiga känslor går att ta sig igenom. Det är terapeutiskt bara att sitta och jobba med något. Sen vet jag att pappa alltid tyckte det var roligt när jag höll på och supportade mig och hjälpte mig att hänga utställningar. Det känns som att han skulle tyckt det var tråkigt om jag slutade.