Carl Jan Granqvist göts i brons av en internationellt erkänd skulptör – men när en ny ägarfamilj tog över gästgiveriet i Grythyttan hamnade bysten i ett förråd.
– De tog bort den och byggde en boulebana där istället, säger han.
Nu återinvigs konstverket, på hedersplats i byn.
– Det tycker jag är roligt – att få komma ut ur garderoben!
Det blir andra gången Carl Jan Granqvists byst invigs i Grythyttan. Första gången var 2008, då den avtäcktes inne på gästgiveriets gård.
På torsdag, den 27 juli, är det dags igen, nu på en ny plats. Nu står den vid Grythyttans torg, där den landade efter att i flera år varit borta från offentlighetens ljus.
– De tog bort den och byggde en boulebana där istället. Och ställde den i garderoben, säger Carl Jan Granqvist.
”För mycket snack om mig”
Han låter inte arg, utan uttrycker viss förståelse över att gästgiveriets nuvarande ägare, familjen Spendrup, lyfte in honom i förrådet. Också ett målat porträtt av Carl Jan som hängde i en salong togs ned.
Men blev du inte ledsen?
– Njae... Jag är glad att gästgiveriet fungerar och att familjen driver det. Jag sitter också i styrelsen för Loka, som de också driver. Jag tror det är så att varje tid vill sätta sina spår. Jag tror det blev för mycket snack om mig. Alla kom in på gästgiveriet och frågade ”Var är Carl Jan Granqvist”. Jag tror att det fanns en trötthet på det där, säger han.
Han har fortsatt att hålla kontakten med både bygden och gästgiveriet, även om det är länge sedan han själv drev det.
– Jag går ofta dit och äter och jag gör ofta guidade turer, weekend-turer, och då börjar vi på Måltidens hus.
Ett halvsekel för bygden
Men att bysten åter kommit ut i dagsljuset glädjer honom förstås.
– Det tycker jag är roligt – att få komma ut ur garderoben! säger han och skrattar.
Initiativet till bystens återkomst togs av Grythyttebon och måltidskreatören Fredrik Lilliestråle Stéen, som lyckades spåra den och driva projekt återuppsättning i hamn. Bysten var klar för återinvigning när pandemin slog till och stoppade alla festligheter, men nu på torsdag ska det bli stor baluns i byn med tal, musik, procession och en tacksägelsegudstjänst i kyrkan därtill.
Radioprofilen Lotta Bromé invigningstalar, Kalle Moraeus gästspelar med sin fiol och biskopen Mikael Mogren leder den efterföljande gudstjänsten.
Inte bara bysten firas dock, påminner Carl Jan Granqvist:
– Det är 50 år sedan Grythyttans gästgiveri öppnade på nytt, säger han.
”En lycklig kombination”
Själv vill han hylla hembygdsföreningen, som slog vakt om den anrika kulturmiljön i Grythyttan, som då hotades av rivning. Såväl gästgiveriet som flera intilliggande byggnader skulle rivas, det hade politikerna bestämt.
Men hembygdsföreningen med ordförande Artur Lindqvist i spetsen, ortsbor och den unge entreprenörssjälen Carl Jan Granqvist ville annorlunda.
– Eldsjälarna och en ung grabb – det blev en lycklig kombination. Det är ett halvt sekel sedan nu... jag kunde väl aldrig ana att jag skulle vara kvar i den här bygden efter 50 år, säger han.
Konst och champagne
Det var för sin roll i Grythyttan han hedrades med bronsbysten. Dåvarande ägarna till gästgiveriet, familjen Ljungberg, tog initiativet och betalade.
– Jag fick välja konstnär och då valde jag Gudmar Olovson, som var en vän till mig. Den gjordes i Paris och familjen Ljungberg bekostade den, för en ganska stor summa.
Vi drack champagne hela tiden och han berättade den ena historien efter den andra.
Gudmar Olovson (1936-2017) var en internationellt verksam skulptör, som förutom helt fria konstverk även avbildat såväl franska presidenter som kung Carl XVI Gustaf.
Carl Jan Granqvist minns med glädje sittningarna i konstnärens ateljé.
– Det pågick en hel termin, att jag åkte fram och tillbaka till Paris. Där satt vi i en 60-70-talsbyggnad i hans ateljé och jag fick sitta på en platta som gick att rulla runt och på den stod en stol med en sits som gick att snurra på. Han satt och sparkade så att jag åkte fram och tillbaka. Vi drack champagne hela tiden och han berättade den ena historien efter den andra, säger han. Sen göts den i Rodins gjutningsverkstad så alltihopa blev lite märkvärdigt och väldigt roligt.
Och hur känns det att se sig själv i brons?
– Det lustiga är att man har alltid synpunkter på att den enda kinden ser bättre ut än den andra och att den ser bäst ut från ett visst håll! säger han och skrattar.
Han är nöjd med hur bystprojektet utvecklats.
– Det var ju onödigt att man skulle stå i en garderob. Nu tycker jag den har en fin placering. Mitt önskemål var att få stå intill Artur Lindqvists källa förstås.