De gick 100 000 steg på 18 timmar: ”Tårarna bara rann”

I början av juli gav sig tre väninnor, fyra barn och en hund ut på sin längsta promenad i livet.

De skulle gå 100 000 steg, med start hemma i Västra Ämtervik.

18 timmar senare gick de i mål, i Deje.

– Det gjorde otroligt ont i benen, säger Frida Wallén.

Att gå 100 000 steg på en och samma dag? Går det?

Det ville åtta Västra Ämtervik-bor ta reda på.

Klockan fem på morgonen stod gänget redo inför mastodontpromenaden.

Frida Wallén, Sofia Söderberg, Susanne Klarström hade med sig fyra unga och tappra vandrare; Casper Wallén, 12, Ludvig Dolling, 12, Nora Dolling, 14 och Tilde Dolling 16. Med på resan fanns även Border collien Bo.

– Egentligen var det Nora som drog i gång det här, hon började förra året med en kompis. De skulle testa att gå 100 000 steg, och kom upp i 42 000. Nu ville vi testa att gå 100 000, och vi blev ett gäng, berättar Susanne Klarström.

Casper Wallén var inte sen med att nappa på utmaningen.

– Kul att ha något att flexa med, mitt rekord innan var 28 000 steg, säger 12-åringen.

Rekord är till för att slås, brukar det heta i sportsammanhang.

När gänget påbörjade sin jättepromenad på morgonen, hade de bara ett mål i sikte. Men de fick inte ta det för lugnt.

– Det var lite tidspress, vid midnatt nollas stegräknaren, berättar Frida Wallén.

Hur rutten såg ut? Det visste de inte själva, när de började.

– Vi började här i Västra Ämtervik, gick sedan den gamla vägen mot Nilsby, och därifrån till Örnäs. Då kom vi vid Kils golfbana, vidare mot Dömlevägen, sedan Sisuleden till Forshaga innan vi tog Klarälvsbanan till Deje (se kartan nedan), säger Frida Wallén.

”Vi blev sjöblöta”

När man ska gå en hel dag är det bra om vädergudarna är på deras sida.

– Vi fick regn, ganska ordentligt.

– Till en början var det okej för det var mest smådugg och det var svalt i luften, men när vi kom ut till Nilsbyområdet kom det som en vit vägg mot oss. Vi blev sjöblöta, säger Sofia Söderberg.

– Då gick vi runt med blöta strumpor resten av dagen, och det tog ganska hårt på fötterna, fyller Frida Wallén i.

Som tur är hade de lite hjälp längs vägen.

– Ett serviceteam kom ut med mat till oss, då hade min sambo tagit med extrastrumpor också. Det gjorde så mycket att få torra strumpor, säger Sofia Söderberg.

När var det som tyngst?

– I Forshaga, säger de som i kör.

– Då hade vi ungefär 20 000 steg kvar, ingen av oss var ens lite pigg i benen. Men då var vi såpass nära att det var inte läge att ge upp, menar Sofia Söderberg.

I slutet värkte kroppen mer eller mindre överallt. Då var det pannben som gällde.

– Det var bara att jaga steg, men varje steg gjorde otroligt ont i benen. Vi visste heller inte vart slutet skulle bli, säger Frida Wallén.

Stegräknaren gick långsamt, tyckte de.

– På kvällen sa jag till Sofia att hon skulle berätta för mig när klockan är 22.00, jag ville inte kolla på klockan mer för jag blev bara besviken över att det inte hände någonting, säger Frida Wallén.

Målgång i Östra Deje

De sista 10 000 stegen kände de att målgången var nära.

– Då gick det jättelätt för mig, säger Casper Wallén.

– I slutet gick jag utan skor, för jag hade problem med tårna. Då gick jag de sista 10 000 stegen med strumpor på asfalten, säger Sofia Söderberg.

Strax innan klockan 23.00, i Östra Deje, slog stegräknaren äntligen över till sexsiffrigt.

En 18 timmar lång promenad, blev det.

– Tårarna bara rann, säger de.

– Det var skönt att inte behöva ta ett enda steg till, säger Nora Dolling.

När de kom hem var klockan närmare midnatt. Om de sov skönt, den natten? Gissa.

– Det blev en varm dusch, sedan Linnex på kroppen och försöka få upp benen i sängen.

– Vi sov till 10.30 någonting, säger Susanne Klarström.

Det gjorde inte alla.

– Jag skulle jobba. Det gjorde så ont i trampdynorna när jag stod, det var skönt att sätta sig och röra benen. Sedan skulle jag gå upp, det var hemskt, säger Frida Wallén.

”Bröt ihop i affären”

När Fryksdalsbygden träffar det stora vandringsgänget har det gått några dagar, kroppen har börjat återhämta sig.

Kvar finns minnen från en dag de sent kommer glömma. Hur tufft det än var, hade de också roligt längs vägen.

– Man är ju så trött att allt blir ganska kul till slut, säger Susanne Klarström och fortsätter:

– Eller vad säger du, Fia?

Sofia Söderberg förstår vart hon vill komma.

– Vi var inne i en affär i Forshaga. Susanne sa att hon inte visste vad hon skulle ha, då brast det för mig. Jag bröt ihop inne i affären och bara stod och skrattade.

När man går cirka 76 kilometer - utan att veta vart man ska gå - kan man förstås hamna på alla möjliga ställen.

– Vi fick se mycket som man aldrig sett innan. En gång kom vi ut vid Kils golfklubb, där är vi, sju fullt påpälsade människor med regnponchos. Golfarna gick runt i shorts och linne, säger Sofia Söderberg.

Frida Wallén flikar in:

– När vi gick där kom en golfare fram och sa ”ursäkta, det är en golfbana här”. Jag svarade ”Ja, vi vet, men vi vill till vägen”. Då fick vi vänta tills de slagit, sedan sprang vi över banan mot vägen.

”Jag gör inte om det”

Det är inte alla som kan säga att de gått 100 000 steg på mindre än ett dygn, ännu mer när man är 12-16 år.

Trodde ni att ni skulle klara det?

– Ja, svarar killarna utan att tveka.

Alla var inte lika säkra.

– Jag trodde att Tilde, Casper och Ludde skulle ge sig. När vi var halvvägs kändes det inte som de skulle klara det, men det gjorde de. Helt otroligt. Det är rätt fräckt att två 12-åringar, en 14-åring och en 16-åring kan gå en sådan här lång promenad, tycker Frida Wallén.

Har ni några tips?

– Att ha bra skor, vädret måste vara passande, inte för varmt och helst inget regn heller. Gå på ställen som ni inte varit på, det blir roligare. Det kanske också är bra att ha en tydlig plan innan vart ni ska gå, vi gick spontant, säger de.

Kan ni tänka er att göra det igen?

– Jag gör det inte igen, slår Frida Wallén fast.

Rekommenderar ni andra att testa?

– Nej, skrattar de.

– Känslan efteråt kan jag rekommendera. Men det är ju tufft, vägen dit är inte rolig, säger Susanne Klarström.