Under de senaste åren har politiker från alla läger formligen tävlat om att uppfylla Polismyndighetens önskemål. Mer resurser och nya befogenheter riskerar dock att förslösas på en dysfunktionell organisation.
Polismyndigheten har JO-anmälts av en sina egna anställda. Förundersökningsledaren Sverker Thorsson som arbetar i Polisregion Väst står bakom anmälan. Han reagerade på ett mejlutskick från regionens bedrägeriavdelning där det meddelades att fall av ringa bedrägeri, vilket understiger 1 250 kronor, kommer läggas ned. Thorsson uppfattade mejlet som en signal att sluta lägga tid på dessa fall.
Bedrägerisektionens tillförordnade biträdande chef, Alexander McQueen, säger till SVT att inget sådant beslut har fattats. Vilket förstås varken motsäger att mejlet har skickats eller att det speglar en etablerad praxis i polisregionen.
Sverker Thorsson är knappast den första att rikta liknande kritik. Redan år 2021 fann en studie vid Göteborgs universitet att poliser på grund av resursbrist lägger ärenden på hög för att lättare kunna avskriva dem.
Troligen förklarar det varför Riksrevisionen tidigare i år riktade svidande kritik mot Polismyndighetens hantering av mängdbrott. Trots att dessa står för 80 procent av anmälda brott är uppklarningsgraden nära noll. Sex procent för stöld, fem procent för bedrägeri och två procent för skadegörelse.
Ett av de största problemen som Riksrevisionen finner är att lokalpolisområdena, där mängdbrott utreds, inte bemannas ordentligt. Ett skäl är målet om maximalt 30 procent civilanställda inom myndigheten. Det tillkom för att polisbrist inte skulle döljas, men i många fall behövs också fler civilanställda, som bland annat utredare, så att polisernas kompetens kan användas till det de är utbildade för.
Ett större problem är dock det rigida systemet för anställning och lönesättning. Den som antas till polisutbildningen blir tilldelad den tjänst där man skall aspirera och sedan förväntas tjänstgöra. Förvisso jobbar myndigheten på att ta bättre hänsyn till studenternas önskemål, men det är inte garanterat. Därför har flera så kallade ”flyttlådor” behövt genomföras.
De fungerar ungefär som trepartsbyten av hyreslägenheter. Polisanställda ansöker om tjänstbyte, men det godkänns bara om någon annan har sökt till ens egen nuvarande tjänst. Samtidigt har chefer begränsad möjlighet att sätta de löner som behövs. Polisförbundet har i många år motarbetat lönespridning. Numera har facket gått med på kostnadstillägg i dyrare regioner, men efterfrågebaserade skillnader accepteras ännu inte. Det är knappast förvånande att myndigheten har personalbrist.
Tyvärr verkar regeringen inte särskilt fokuserad på Polisens vardagliga verksamhet. Det saknas en inrikesminister med särskilt ansvar för polisväsendet och justitieminister Gunnar Strömmer verkar hålla sig till sitt gebit och främst arbeta med lagändringar. Varken dessa eller mer pengar lär dock göra nytta om inte myndigheten fungerar. Det är dags att styra upp Polisen.