Med vårt blivande Nato-medlemskap kommer Sverige till sist att bli ett normalt land. Ett land präglat av en realistisk och inte en idealistisk syn på omvärlden.
Det har dock varit ett sent uppvaknande för många, framför allt på vänsterkanten. Bara alltför länge odlade man den seglivade myten om alliansfrihets förträfflighet, samtidigt som man satte sig på moraliskt höga hästar i utrikespolitiken. Andra hade sedan länge genomskådat bedrägeriet, men de höll oftast tyst för husfridens skull.
Det tog också ett tag innan Socialdemokraterna svängde om Nato – i maj förra året. Likt frågan om svenskt EU-medlemskap så bytte man fot snabbt när partiet väl bestämt sig. Det var helt omöjligt fram tills dess att det inte var det. Så blir det när man under decennier begravt frågan under ett tjockt lager av självförträfflighet, hyckleri och arrogans.
Neutralitetsnojan satt djupt hos socialdemokraterna och gör det fortfarande hos en hel del av dem. Detta trots att det torde vara allom bekant att vi aldrig varken var neutrala eller alliansfria. Under hela kalla kriget hade vi ett hemligt samarbete med västmakterna. Ett samarbete som drevs på av dåvarande statsminister Tage Erlander. Men utåt – och inåt partiet – så började man samtidigt odla myten om "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig".
Erlander och flera av dåtidens ledande socialdemokrater, liksom förstås militärledningen, förstod de realiteter som Sverige stod inför och agerade därefter. Den realpolitiska omsorgen om Finland motiverade en formell alliansfrihet (annars hade vårt broderfolk med all säkerhet helt sugits upp av Sovjetunionen), men vi kunde likväl inte stå på egna ben.
De många detaljerna om detta har förtjänstfullt utretts av journalisten Mikael Holmström, och presenteras utförligt i hans bok Den dolda alliansen (2011). Landningsbanor anpassades efter amerikanskt bombflyg och förberedelser gjordes för att kunna ta emot utländska trupper. Sverige skaffade aldrig egna kärnvapen eftersom vi fick försäkringar om att vi skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet.
Men trots att dessa kunskaper får sägas ha varit allmängods under lång tid så är det som många, framför allt inom socialdemokratin, inte ville lyssna på det örat. Det är konsekvensen av att västsamarbetet hemlighölls under så lång tid och att man officiellt sjöng alliansfrihetens lov, och de förmenta fördelar den gav. Generationer av socialdemokrater (och övriga svenskar med för den delen) kom därmed att internalisera den förljugna bilden. Och det gör sedan ont att få en världsbild man omhuldat hela livet krossad. Bättre då att låtsas som ingenting.
Även en S-ledare som Olof Palme insåg vikten av västsamarbetet, hur mycket han än kritiserade Vietnamkriget, flörtade med ytterst tvivelaktiga befrielserörelser och socialistiska regimer i tredje världen och förespråkade verklighetsfrånvända kärnvapenfria zoner. Hemlighetsmakeriet hade dock ett pris. Ett var att kretsen av invigda blev mindre och mindre allteftersom tiden gick. Frågan är vad ens den borgerliga regeringen på 1970-talet fick veta när den tillträdde. Ryssarna lät sig dock aldrig luras. Genom spioner som Stig Wennerström hade de full koll på läget.
När Sverige nu kommer att bli en formell medlem av Nato så kan vi lägga denna föga smickrande period av vår historia bakom oss. Vår idealistiskt präglade utrikespolitik får ge vika för en realpolitiskt präglad syn på vår säkerhet, och det också offentligt. Det är inte en dag för tidigt.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör