Vilken energi Håkan!

Det är första turnén på sex år och lite mer intimt än Ullevi, om en nu kan kalla ett sommargig på Mariebergsskogen för intimt?

Karlstad har väntat i veckor efter sommaren och solen som kom av sig. Denna fredag är precis lika nyckfull som resten av juli månad, men Håkan har, enligt egen utsago, bett till vädergudarna och uppehåll får vi.

Göteborgssonen ger, trots den kyliga kvällsluften, värmlänningarna en smak av just den där flyktade sommaren med sin samtida kulturgärning som träffat hjärtan i över två decennier. Hans röst, en stående vattendelare, tillika en tröttsam diskussion, har oavsett tycke blivit ett odödligt musikaliskt arv, ett specialvapen och ett unikt instrument som färgar hans gedigna låtskatt.

Å visst är det härligt med konst som väcker känslor, det motsatta vore rent tragiskt.

Att han på backdroppen under ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” delar med sig av ris och ros som figurerat i pressen under årens lopp är både stor humor och ärligt generöst.

Det finns bara en Håkan, oavsett vad du säger och tycker, hans osannolika liveodyssé och utsålda Ullevifolkfester är kvitton på det. För att inte tala om förmågan att alltid vara aktuell oavsett recensentsbetyg och låtar på det senaste albumsläppet.

Historia är redan skriven och nu fortsätter Håkan att dansa vidare på den grund som han byggde på skivdebuten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, för 23 år sedan. Plattan är än i dag en av de starkaste svenska albumdebuterna genom tiderna och dess yrvädriga innehåll väcker Mariebergsskogens publik från scenkant till sista rad.

Håkan har hunnit bli 49 år ung, ja uppenbart evigt ung. En vuxen pojkspoling med en medveten omedvetenhet som charmar i ett småflummigt artistiskt fodral. Naturligt, men ytterst genomtänkt, såklart. Han är ett stort smittsamt leende från början till slut. Som alltid och precis som det ska vara, en slags explicit kärleksförklaring till sitt gebit.

Måste även hylla hans grymt starka tolvhövdade band med Karlstadsonen Mattias Hellberg på gitarr. Även om jag tycker att den fantastiska sångerskan LaGaylia Frazier ibland får för mycket utrymme på bekostnad av vissa låtars originalutförande.

Även resten av orkestern är stundtals nästan för professionella för musikens bästa. Jag diggar deras progressiva och spontana driv, men ändå gillar jag läget, både mest och bäst, när Håkan äger sin musik och tar befälet över låtarna. Som i magiska ”När lyktorna tänds” från lika magiska ”Det kommer aldrig va över för mig”. Hans vassaste alster och en platta som jag gärna skulle se i sin helhet.

Nyckeln till Håkans storhet är att han sjunger direkt från hjärtat, han minns och blir ett med sin musik, sin konstform och sitt budskap. En modern skald som skriver så att alla förstår och kan relatera. Det vittnar varenda textrad och glödande ord om. Det låter fanmej ofta pretentiöst när han predikar mellan låtarna, men karln verkar mena vartenda ord och kan dessutom överföra dessa känslonyanser i sina låtar.

Och bandet mellan Håkan och hans publik är inget annat än vackert. Vi bjuds på en snyggt balanserad setlist som smörgåsbordar från en diskografi som hållit det svenska musiklivet i ett stadigt grepp på den här sidan millenniumskiftet. Fegt? Kanske, men det är detta vi de facto vill höra.

Folkliga Håkan verkar vara här för att stanna. Ullevi kommer fortsätta att fyllas och jag tvivlar på att det finns ett slut. Det är i kväll ett värmländskt kvitto på. Min tävlingsdjävul älskar det här. Tack Håkan för att du alltid ger allt – jag skulle lätt värva dig till mitt team.

Bäst ikväll: en suverän version av ”2 steg från Paradise”, låtduon ”När lyktorna tänds” och ”Shelley” och en kraftfull ”Din tid kommer”.