Stormningen av den svenska ambassaden i Baghdad är fullkomligt oacceptabel och Irak har grovt åsidosatt sina skyldigheter att skydda diplomatiska beskickningar. Detta måste få konsekvenser för landet.
Det var tidigt i morse som en stor pöbelhop på flera hundra personer, uppviglade av den extremistiske predikanten Muqtada al-Sadr, stormade den svenska ambassaden och stack den i brand. Det är inte första gången heller. I juni skedde en jämförelsevis mer beskedlig stormning. Det är svårt att inte tolka det på annat sätt än att de irakiska myndigheterna inte ansträngt sig till den grad som man kan kräva för att skydda området.
Tack och lov kom ingen ambassadpersonal till skada, men det säkraste för dem vore nog att helt lämna Irak. I alla fall så är det det som den svenska ambassadören kommer att få göra sedan den irakiska regeringen förklarat honom för icke önskvärd. Också det en märklig reaktion med tanke på vad irakierna själva ställt till med mot ambassaden.
Formellt handlar det förstås (igen) om koranbränningar i Sverige. Fast den här gången skedde stormningen innan en utlyst protest utanför Iraks ambassad i Stockholm ens ägt rum. Och när den väl blev av under torsdagseftermiddagen ville det inte ta sig så protesten fick istället bli att man stampade på den. Att förbjuda koranbränningar, som en del halsstarrigt nu vill, skulle alltså inte hjälpa. Uppfinningsrikedomen torde vara stor när man vill skända ett objekt.
Iraks chargé d'affaires, landets högste diplomat i Sverige, kallades upp till utrikesdepartementet där han fick motta en skarp protest mot att Irak inte fullgjort sina skyldigheter enligt Wienkonventionen från 1961 och skyddat den svenska ambassaden. Sedan blev han hemkallad till Irak, som nu verkar vilja bryta förbindelserna med Sverige. Irak stoppar också alla affärer med svenska företag, vilket bland annat drabbar Ericsson, som får sitt tillstånd indraget.
Därför finns det all anledning för Sverige att också bryta med Irak, till exempel när det gäller biståndet. Under 26 år har vi gett närmare 4,7 miljarder kronor via biståndsorganet Sida, och för perioden 2022-26 är planerat ytterligare 1,25 miljarder. Sedan har vi den förre irakiske försvarsministern som fick bidrag från den svenska Försäkringskassan. Detta samtidigt som värdet av den irakiska oljeexporten förra året var svindlande 115 miljarder dollar, eller cirka 1,2 biljoner kronor.
Någon märkbar import från Irak har vi inte (annat än de irakier som bosatt sig i Sverige, främst i samband med migrationskrisen 2015) och exporten för årets första tredjedel var blygsamma 311 miljoner. Det finns ingen anledning för oss att bistå ett sådant land. En anledning att behålla förbindelserna är förstås irakierna som bor i Sverige. Det var irakier som inte såg någon framtid i sitt hemland, men hur ser de på Sverige i dag, när de konfronteras med de praktiska konsekvenserna av vår yttrandefrihet?
Ytligt sett så är detta reaktioner på koranbränningar, men i själva verket är det en del i en inrikespolitisk kamp i Irak, där den shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadr, som förespråkar att en strikt och extrem variant av shiaislam, likt den i grannlandet Iran, införs. Därför spelar den irakiska regeringen med för att inte uppfattas som svag gentemot ett land som Sverige. Det är en spelbricka vi inte vill vara.