En av sommarens mer fåniga debatter är den som bröt ut efter att Birgitta Ed, hustru till statsminister Ulf Kristersson (M), bar sin prästskjorta under Natos toppmöte i Vilnius. Bara i det extremt sekulära Sverige kan det bli en diskussion om det.
När bilderna på statsministerfrun visades var det en hel del politiker, debattörer och andra tyckare som hävdade att det var olämpligt att visa sin religionstillhörighet så där, i synnerhet i offentliga sammanhang. Men det är lika bra att vänja sig vid det. Birgitta Ed har sagt att hon tänker fortsätta med det.
En som reagerade starkast var (förstås, frestas man tillägga) Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor och tidigare statsråd i S-ledda regeringar. Hon har inte direkt gjort sig känd för sin återhållsamhet när hon slänger ur sig saker på sociala medier. Följaktligen skrev hon följande på (förstås) Twitter:
"Att statsministerns fru så flagrant visar att hon representerar svenska kyrkan på ett Nato möte är en väldigt stark signal. Som medlem och representant för en organisation som dels motsätter sig Nato medlemskap och dessutom har fredsarbete som grundsyn blir detta väldigt svårt."
Detta visar på en fundamental oförståelse för vad prästkragen innebär och symboliserar, och Strandhäll är som sagt inte ensam om den här tolkningen. Den är bara alltför vanlig i ett land där religiösa uttryck upplevs som provocerande och ses med misstänksamhet och ibland ren fientlighet, i synnerhet om de är kristna. Även många borgerliga delar den här beröringsskräcken.
Men en prästskjorta är ingen uniform, ingen ämbetsdräkt man lägger ifrån sig vid arbetsdagens slut, även om det förstås är upp till den enskilda prästen hur man väljer att göra. Vissa har nästan alltid den på sig när de rör sig ute i samhället, andra inte. Prästyrket är ett kall, en präst är alltid en präst. Eller som Ed själv sade "Jag är alltid präst och bär prästskjorta i alla sammanhang. Det har jag gjort sedan den dagen jag prästvigdes."
Till saken hör att hon prästvigdes så sent som i januari efter att under sin tidigare karriär mest jobbat i PR-branschen, men som senare i livet funnit ett annat kall. Det är tydligt hur stolt men också ödmjuk hon är inför sin nya uppgift i livet. Och varför skulle hon dölja det?
Sedan har också Strandhäll fel i sak. Svenska kyrkan har inte uttalat sig mot ett svensk medlemskap i Nato. Det "ligger utanför kyrkans ansvars- och kompetensområde", enligt kyrkan själv. Någon renodlad pacifism står den heller inte för.
Birgitta Ed representerar inte Svenska kyrkan när hon dyker upp bredvid sin man. Lika lite som mängder med andra präster, biskopar och ibland till och med ärkebiskopar gör när de uttalar sig, eller har uttalat sig, i politiska frågor. Kyrkan är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Det är kanske där skon klämmer för kritikerna.
Så många prästvigda har genom åren uttalat sig politiskt, oftast med slagsida åt vänster, utan att de reagerat (förmodligen just på grund av denna slagsida), att de sparkar bakut när någon implicit uppfattas stödja en annan linje. Men till skillnad mot många andra prästvigda så har Ed inte ens uttalat sig politiskt. Hon har bara visat sig bredvid sin man.
Tack och lov har Jonas Dalman, biskopen i Strängnäs och hennes nominelle chef, entusiastiskt uttalat sitt stöd. Han påpekar också hur bra det är att vi kan visa upp för omvärlden att vi minsann också kan vara troende i världens mest sekulariserade land.