Det kan möjligen vara så att det är läge för ett tusenårsjubileum i norra Värmland. Det finns uppgifter som tyder på att kristendomen infördes tidigast i landskapets norra del, och att det kan ha varit för tusen år sedan just i år.
Historieskrivaren Fernow förmodar att Dalby första kyrka (och alltså möjligen Värmlands första) blev byggd strax efter tiden för Olof den heliges kristningsarbete i Solør, som angetts till år 1023. Olof skulle ha fortsatt kristnandet österut från Solør och borde då ha kommit till Dalby. Kristnandet bör ha konfirmerats av ett kyrkbygge, som tidigast utfördes samma år.
År 1311 lär kyrkan i Stommen, Sysslebäck, ha blivit byggd, och som skäl till det antagandet anför Fernow, att det årtalet fanns på en stock på väggen på denna medeltida kyrka. Årtalet kan också innebära att kyrkan då blev ombyggd, och att den kan ha varit den allra första i Dalby, alltså från Olofs tid.
Så här skriver historikern Joh. Ericksen i boken Älvdalen: ”Man håller före att Älvdalen är den del av Värmland, där kristendomen först infördes och det skulle då ha varit den norske konungen Olof Haraldsson med hedersnamnet ”Hellig” och Norges skyddspatron, som kristnat de första värmlänningarna det vill säga älvdalingarna. Man bygger denna teori på den tidens livliga förbindelser mellan Norge-Älvdalen och de i dalgången bevarade sägnerna och traditionerna om just Hellig Olavs framfart här.”
Det finns berättelser om andra tidiga kyrkor i norra Värmland, men den äldsta man bestämt vet belägenheten av är kyrkan i Stommen. Den var trots sitt nordliga läge häradskyrka och stod invid älven nära gamla Hole skola och väster om nuvarande Kvistbergsskolan. Det är alltså inte helt klarlagt att detta var platsen för 1000-talskyrkan, även om det är fullt möjligt. Klarälven har brutit ut kyrkplatsen och den tillhörande kyrko¬gården, så där finns inget att undersöka.
På en karta från 1722 finns kyrkan inritad. När man jämför med en nyare kartbild ser man att kyrkan måste ha stått där som älven nu drar fram, kanske vid Stomholmarna. Här forsar älven, och det måste ha varit en särskilt kraftig erosion på platsen sedan dess.
Kyrkan stod kvar flera år efter att den tagits ur bruk 1726. Resenären Noak Hedrén besökte platsen 1831 och kunde berätta: ”… blott ett litet hörn af kyrkogården finnes qvar. Resten är längesedan utskuren af Elfven, och der kyrkan stått stryker nu Clara med stark fors, vid tio alnar under eller lägre än sjelfva kyrkogårdslemningen.”
”Uti branten opp från Elfven till första afsättningen, eller opp till ytan af den obetydliga lemningen af kyrkogården, rasar ännu årligen och dagligen någon del af jordlagrena, som bestå i botten af småsten och öfverst af fin sand, hvaruti svalorna bygga tusentals boningar. De bygga der med ringa säkerhet. Men likaledes ofredade blefvo de många tusende boningar, där fädren för oss fingo sina hvilorum. Jag såg en mängd af menniskoben bortsköljas med Elfven, och hvarenda dag framskjuter ett sådant, tills det fortsatta raset sluteligen bortfört dem alla.”
Till kyrkan hörde alltså en kyrkogård, som man ser på den gamla kartan, och långt in på 1900-talet påträffades benknotor i sandbranten mot den nötande älven. Gamla människor som till¬frågades i början av 1900-talet pekade rakt ut i älven, då de skulle berätta var den gamla kyrkan stått.
Redan i början av 1700-talet blev man uppmärksam på att kyrkan började hotas av erosionen. Lars Bäckvall skriver 1922:
”På kyrkostämma i Dalby socken 24/8 1706 förmäldes, att Storälven har mycket begynt att bryta mitt för kyrkan så att hon och kyrkogården med tiden kunde stå i fara; ty förmantes församlingen söka något medel mot dess brytande, det hon lovade med flit förrätta vid lägligt tillfälle. Nu är som det uppgives, kyrkogården utbruten av älven helt och hållet; och en betydande mängd lämningar måtte då följt med i djupet då här har varit begravningsplats i omkring fyrahundra år. Att något blivit tillvarataget och fört till annan vigd jord lär ej vara fallet.
Bland mera bemärkta män som efter största sannolikhet blivit jordade här, nämnas kyrkoherden i Dalby och Ny Andreas Svenonis, död 1655, kaplanen Nicolaus Laurentius Helsbeckius, död 1676 och hans son, klockaren Sven Nilsson, den första kända klockaren i Dalby, död 1713 och riksdagsmannen Lars Olsson i Gunneby, död på 1600-talet.”
Att del av kyrkogården fanns kvar i slutet av 1800-talet intygade Maria Bengtsson (1885–1982), Klarabro. Gamla Hole skola ligger alldeles intill och hon berättade att skolbarnen ofta lekte bland gravgroparna där. Även Maria Styffe, f 1846, som bodde på andra sidan älven berättade om hur skelettdelar kom fram när älven grävde sig in i branten.
Några vackra konstföremål från den gamla kyrkan finns ännu bevarade i Dalby kyrka – en madonnaskulptur från 1200-talet, ett krucifix från 1300-talet och ett pietàskåp från 1400-talet. Dessutom en dopfunt av täljsten från 1200-talet. Och så den minsta kyrkklockan som med sitt ringande ännu förkunnar ”mi söster ligg i Vinge sjö”, sedan den andra av Stomkyrkans klockor gled av släden och gick genom isen vid en älvtransport.