Välkommen till NWT:s nya bonus-följetong som utspelar sig live på en bussresa till Frankrike den här sommaren 2023. Mycket romantik - och en kissnödig krönikör som inte har den minsta skam i kroppen - utlovas.
Här är min rapport om fem dagar med den kända arrangören ”Jörgens buss och kök”.
Häng med!
DAG 1.
Redan på flygplatsen i Paris inser jag det: det är förbanne mig ingen rosévinsorgie i Saint-Tropez med Brigitte Bardot-kopior som vi anmält oss till - utan snarare säsong två av brutaldokusåpan Hotell Romantik i SVT.
Det ser ut så i alla fall.
Jag är - nästan - yngst.
Alla andra är pensionärer. Eller borde vara det i alla fall.
Nästan alla ser ut som jag; övertända små gubbar och gummor med stram eller en smula löpsk uppsyn.
Två av damerna har dessutom spanat i mig nästan direkt - och de är inte imponerade…
Det är dock bara början på problemen. Jag hamnar snett direkt efter landning och är nära att behöva åka hem med vändande plan. För att inte dö.
På flygplatsen i Paris leds vi nämligen mot bussarna av en ung guide. En före detta kvinnlig brottningsstjärna, visar det sig.
Alla går in i de stora hissarna - utom jag, som inte åker hiss. Jag lämnas kvar med darrande underläpp. Det finns nämligen bara hissar. Inga trappor, får vi veta av flygplatsvakterna. Säkerhetskäl.
Borde det inte vara tvärtom, tänker jag.
–Skulle det bli stopp i de överbefolkade hissarna skulle jag dö av panikångest. Vid eldsvåda eller terrordåd skulle alla dö. A l l a. Ingen skulle komma ut. Faktiskt. Bisarr fransk logik, muttrar jag beskäftigt. Var är Gula västarna?
De bistra damerna stirrar på mig.
För att inte lämnas ensam kvar i en vecka på flygplatsen - som en bisarr version av Tom Hanks i Spielbergs film ”The Terminal” - går jag till slut in i en av hissarna med hjärtat stillastående - och hoppas på tur. Det har jag. Jag överlever. Med nyansen av 50 shades of likblek i ansiktet. Det frestar ju onekligen lite på psyket att veta att blir det stopp i hissen just då kommer jag sannolikt att dö av panikångest. Faktiskt.
Men lite får man ju offra för gruppen…
Lättad slår jag mig ner i bussen. På bästa platsen längst fram. Guiden rensar bort lite tidningar och helt fräckt kastar jag mig ner. Tanterna stirrar chockat på mig. Ska jag sitta b r e d v i d den pigga lilla brottaren? Tydligen. Så himla fräckt.
En av tanterna ser ut som döden, tänker jag. Eller som nån som spelar schack med döden. Lite Bergmanskt.
Hennes väninna ser mera ut som en stram toalettvakt, säger en bänkgranne elakt. Jag skrattar rått.
Sen smakar vi av cider, calvados, äpple och pommeau. Det är ju ändå Frankrike. Livet återvänder.
Guiden har dock ingen riktigt bra dag. Hon läser i wikipedia om vilka städer vi passerar och det ser ju alla ändå.
Hon är dålig på franska hör man, och när hon ska uttala namnet på en konstnär som Monét låter det som en ”Monätt” och när Paris paradgata ska uttalas blir det ”Chammpselajsi”. Tuffingarna längst bak i bussen fnittrar förtjust.
Och när den gamla franska presidentens namn ska uttalas blir det som en håkkeyspelare från Kanada eller snarare lite ryskt; Sarkozy skulle ju kunna uttalas ”Sarkåtski”, tycker hon. De tarvliga pensionärsfjortisarna fnissar förtjust längst bak. Brottaren märker inget, hoppas jag.
Hon är dock glad. Hon tar mikrofonen och berättar lite om sig själv, att det är hennes första resa på den här turen. Att hon har fått hoppa in med kort varsel.
Hon säger att hon inte kan skilja på höger och vänster. Eller räkna. Dyskalkyli. Men det ska nog gå bra. Hon kan ingen franska heller. Överhuvudtaget.
Det menar du inte, tänker vi, en smula ironiskt.
Hon har 36 förvirrade och yra hönor av båda könen att hålla reda på och hon kan inte ens räkna. Oroväckande onekligen. En höll hon på att tappa bort redan på flygplatsen. Jag alltså.
Det här kan sluta illa…
Hon upplyser oss stolt om att det finns en toalett på bussen, men den ska vi helst inte använda utom vid nödsituationer. Jag blir genast kissnödig, men tänker att jag nog klarar mig ända till Monätts trädgård som kommer att vara vårt första stopp.
Men hur ska det gå för alla prostatagubbar - det vill säga a l l a gubbar i bussen?
Eller med alla tanter med strama blåsor?
Jag ser 36 små piffiga människor inleda omedelbara knipövningar. Susanne Lanefelt hade varit stolta över oss… för er som nu minns henne.
Banan, melon, kiwi och citron, nynnar jag EPA-dunkigt med Arvika-dialekt.
Cider, calvados, äpple och pommeau, svarar alla i vår buss på villovägar.
NÄSTA AVSNITT: Tanterna i toakön tittade plötsligt hatiskt på mig…