Sverige kommer att bli medlemmar i Nato, även om Turkiet fortsätter att konstra. Men det är inte tack vare Socialdemokraterna, utan snarare trots dem. I stället har vi Moderaterna och Ulf Kristersson att tacka för att vi nått så här långt.
Ropa inte hej förrän vi är över bäcken, skrev ledarsidan i går. Bara för att den turkiske presidenten Erdogan sade ja på toppmötet i Vilnius, och ännu ett avtal skrevs, så kommer inte det turkiska parlamentet att ratificera ansökan i brådrasket. Mångas champagnekorkar smällde alldeles för tidigt.
För först så skall parlamentet ha sommarlov och det kan dröja till tidigast i oktober innan det skall samlas för att rösta. Så tolkas "så snart som möjligt". Vilket förstås ger basarhandlaren från Istanbul alla möjligheter i världen att obstruera mera. Vid det här laget torde vi ha vant oss vid hur totalt oseriöst turkarna agerar, och vi gör väl att minnas detta för framtiden.
Men medlemskapet kommer för eller senare, men Turkiet gillar tydligen att fortsätta förödmjuka inte bara Sverige utan hela Nato ett tag till. Minns att det var över ett år sedan, den 5 juli 2022, som alla Nato-länder, inklusive Turkiet, undertecknade anslutningsprotokollet. Den 27 september hade alla Nato-länder utom två också ratificerat vår Nato-ansökan. Men Turkiet och Ungern har ännu inte blivit färdiga till det.
Vi bör också göra väl i att komma ihåg att vi trots allt inte varit så långt framme som vi är om det inte hade varit för att Moderaterna och Ulf Kristersson tryckt på för Nato. Dåvarande statsministern Magdalena Andersson (S) sade så sent som den 24 april 2022, två månader efter Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina, att ett svenskt Nato-medlemskap skulle "destabilisera säkerhetsläget".
Under S partikongress den 6 november 2021 sade dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist (S) att det inte blir någon Nato-ansökan så länge S regerar. Dåvarande utrikesminister Ann Lindes (S) sade i utrikesdeklarationen i februari 2022: "Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa."
Decennier av socialdemokratisk neutralitetsnoja kunde bara brytas genom tryck utifrån, och den ryska aggressionen mot ett grannland var uppenbarligen inte tillräckligt stort. För det var först när moderatledaren Ulf Kristersson hotade med att göra Nato-medlemskapet till en valfråga som Socialdemokraterna började svänga.
Att gå in i höstens val som nejsägare när ett land i närområdet stod i brand och svenska folket blev mer och mer Nato-positiva var inte eftersträvansvärt. Innan Kristersson hade M heller aldrig velat gå i konfrontation med S om Nato, men han och partiledningen hade det mod och den vilja som Bildt och Reinfeldt aldrig hade.
Lägg därtill att de mer realpolitiskt sinnade finländarna, med partikamraten och statsministern Sanna Marin i spetsen, redan svängt och kraftfullt drev på för Nato, och därmed hotade att aktersegla Sverige (och sossarna).
Vi skall också vara glada åt att S inte kunde fortsätta regera. Hur mycket problem vi än har med Turkiet nu, hade det varit ännu svårare med en statsminister som för att trygga sin makt tidigare ingått en överenskommelse med vilden Amineh Kakabaveh om att stödja kurdiska miliser. Detta efter att en S-ledd regering tidigare haft en minister – Mehmet Kaplan (MP) – som setts som en turknationalistisk allierad. Ledande representanter från ett annat stödparti, Vänstern, har öppet stött terrorstämplade PKK.
Nuvarande regering har gjort en hel del missar i förhandlingarna, men det är inget mot den uppförsbacke Andersson & Co skulle ha haft.