Med viss rätt kan man säga att gårdagens besked om att Turkiet skall släppa in Sverige i Nato var historiskt. Men ett gammalt talesätt lyder att "ropa inte hej förrän du är över bäcken". Givet hur opålitliga turkarna visat sig vara så är det klokt att hålla champagnen på kylning tills ratificeringen faktiskt ägt rum.
In i det sista var det oklart om det skulle komma något godkännande från Turkiets president Erdogan på Nato-toppmötet i Vilnius. Han hade ju konstrat och bråkat i över ett år, och i elfte timmen slängde han in ett krav om återupptagna medlemskapsförhandlingar med EU – en helt annan organisation som inte har med Nato att göra.
Hela Nato-diskussionen handlade aldrig om Sverige, koranbränningar, regimkritiska demonstrationer eller PKK-flaggor. Det har bara varit svepskäl för Erdogan. Därför kunde han till sist acceptera Sverige trots att vi inte tummat på vår yttrandefrihet. Det har handlat om helt andra eftergifter som Sverige aldrig haft kontroll över. Därför var det bara kontraproduktivt att kräla i stoftet inför basarhandlaren från Istanbul.
Till sist var det Vita huset som vred om armen på Erdogan. Hade det hela dragits ut ännu mer hade det inte bara varit pinsamt för Nato, utan förödande för alliansens trovärdighet. Självklart fick Turkiet också något i utbyte. Det hela har handlat om att modernisera det turkiska flygvapnet med en nyare version av stridsflygplanet F-16, något som amerikanerna blockerat sedan Turkiet 2017 gjorde felbedömningen att köpa det ryska luftvärnssystemet S-400.
Officiellt hänger detta inte ihop med frågan om svenskt Nato-medlemskap, och nämns heller inte i någon deklaration från Vilnius, men det talades ändå om det F-16 från både turkiskt och amerikanskt håll under helgen. Så bli inte förvånade om affären blir offentlig om några månader eller så.
Det här skulle gjorts från början, och det är ett misstag från såväl Sverige som Förenta Staterna och Nato. Medlemskapet kunde ha varit klart redan i höstas. Erdogan konstrade för att han tilläts göra det. Och det är inte första gången han bråkar med den allians han formellt tillhör. Så beter sig inte en verklig allierad.
Att vara långsint är normalt ingen bra egenskap, men vi och andra Nato-länder bör hålla i minnet hur Turkiet (och i mindre utsträckning Ungern) agerat. När vi väl är medlemmar är det också klart. Då finns inga påtryckningsmedel på oss längre. Den överenskommelse som slöts i Vilnius är redan luddigt formulerad, och vi kan i praktiken strunta i den.
Turkiet har inte kommit ett steg närmare EU-medlemskap bara för skrivningarna om att vi skall agera för nya förhandlingar. Om något så har Turkiet bevisat hur opålitliga de är, och hur farligt det vore att släppa in dem.
Om det nu är någon som har något att bevisa så är det Erdogan. Han är trots allt är en pragmatiker (han vände ju på en femöring om svenskt Nato-medlemskap), och borde vid det här laget inse att han har mer att vinna på att närma sig väst än att göra sig ovän med oss. Särskilt som botten gått ur den turkiska ekonomin. De senaste dagarna har Turkiet också visat större stöd för Ukraina, vilket skulle kunna tyda på att ett sådant närmande är på gång.
Än så länge får vi hålla god min i elakt spel, och invänta tidpunkten när alla ratifikationsdokument deponerats i Washington. För det är först då Sverige äntligen är inne i Nato-värmen.