Från heltidsanställda mänskliga konstverk på tågstationer till stora medeltida fartyg. Offentliga kultursatsningar kommer i många former. I debatten är oftast frågan vilken kultur och vilka uttryck som ska finansieras. Den borde i stället handla om politikens makt över kulturen och om folk inte skulle kunna välja bättre själva.
Med en statlig och hundratals kommunala och regionala kulturbudgetar omfattande många miljarder kronor så har det offentliga ett stort inflytande över kulturlivet i Sverige. I ett demokratiskt land är det viktigt med få inskränkningar i kulturutövandet då det går hand i hand med yttrandefriheten som anger att vi ska få uttrycka oss och våra åsikter. Sverige har få begränsningar i kulturutövandet, men den stora offentliga inblandningen i kulturen skapar sina problem.
Det är inte alls ovanligt att kultursatsningar får en politisk vinkel. Det är ofrånkomligt i en så bred och personlig sfär som kulturen. Att använda skattepengar för politiserad kultur rimmar illa med tanken om den opartiska staten. Det är folket som ska forma politiken, inte tvärtom. Politisk makt över kulturen hör diktaturen till. Även om man eftersträvar en neutralitet så är detta i praktiken omöjligt.
Kulturbudgetar är alltid begränsade och det måste alltid ske en prioritering. Man kan eftersträva en likabehandling, men i slutändan kommer alltid vissa att få mer pengar än andra. Kungliga Operan får statliga anslag medan de flesta dataspel överlever på kommersiell basis. I slutändan är det alltid någon som måste bestämma vad som är den mer önskvärda kulturen.
Ett argument som ofta framhålls för offentliga kulturstöd är att vissa kulturyttringar aldrig hade klarat sig om de byggde på frivillig finansiering. Om något så är väl detta ett tecken på att folk i allmänhet gör andra val än det offentliga. I en demokrati så är det den enskilde som ska bestämma. Statsmakten ska inte bestämma åt dem.
Att fler väljer att spendera en fredagskväll med att kolla på en streamad film än att gå på operan eller teatern är ett fritt val och inte något som ska balanseras ut med riktade skattemedel. Att kultur inte klarar sig utan konstgjord andning är ett tecken på att folk helt enkelt vill att pengarna ska gå till något annat.
Tyvärr så fortsätter kulturen att vara ett politiskt slagträ. I stället för att diskutera hur man säkrar kulturens självständighet fortsätter den att vara ett politiskt slagträ. Ska drag-queens ha sagostunder för barn? Ska kulturen präglas av mer nationalromantik? Olika rörelser tycker att skattepengar ska läggas på olika saker.
Som sagt så är denna politisering av kulturen skadlig för demokratin. Framför allt är den skadlig när politiker med uttalade agendor sitter med en påse skattepengar att strö över sin favoritkultur. Precis som den demokratiska makten så bör kulturen komma nerifrån, från enskilda kulturutövare, inte uppifrån via politiska direktiv.