Vi är missgynnade med vägar i övre Klarälvdalen. Eller rättare sagt med väg, för det finns i stort sett bara en väg som är värd namnet. Vägen som går ”nort å söt”. Och det är inte alltid att ens den är värd namnet, för denna väg går ibland av tvärs över vid naturkatastrofer eller reparationer, och då är vi nästan avsnörda från omvärlden.
Vägarna i Klarälvdalen – eller bristen på sådana – har alltid vållat bekymmer. Före 1900-talet fanns det knappast farbar väg alls uppöver Klarälvdalen, utan man använde älven som transportled. På den rodde eller stakade man – till och med uppströms med båtar som var tungt lastade, till exempel med järn som skulle vidare till Letafors bruk. Från sent 1800-tal fram till 1920-talet användes ångbåtar. Vintertid var säkert bästa tiden för transporter, för då tog man sig fram med slädar på släta älvisen.
Järnväg har funnits på önskelistan vid flera tillfällen, men det har alltid hakat upp sig på något tvistefrö – bredspårig eller smalspårig, landsväg eller järnväg, östsidan eller västsidan. Lösningen har mest blivit att det får anstå och duga som det är.
Först 1895 fanns körbar väg ända upp till Långflon. Att vägen var körbar betydde inte att den var anpassad till den kommande motortrafiken. Nej, det var först under AK-arbetarnas tid på 1930-talet som hänsyn togs till att bilarna skulle ta sig fram. Sedan har inte mycket mer än beläggning hänt, medan bilarna och bussarna har ökat dramatiskt i antal – och de större fordonen i både längd och bredd.
Väg 62 är i stort behov av en breddning. Dagens lastbilar kräver hela sin väghalva och ibland mer än så. Som cyklist eller gående undviker man helst att ge sig ut på 62:an, där speciellt vissa sträckor med svåra kurvor och backar är helt enkelt livsfarliga. En sådan sträcka är vägen mellan Ransby och Sysslebäck.
När det gäller vägen på västsidan av älven i den trånga dalen är problemet ännu inte löst. Där har folket tålmodigt i årtionden väntat på upprustning, och bristen på farbar väg har aktualiserats på senare år, när väg 62 på östsidan då och då stängts av på grund av naturkatastrofer eller större reparationer.
Nuvarande sommar har ett omfattande vägarbete pågått under flera veckor på väg 62 norr om Värnäs, och biltrafiken har fått följa något svårtolkade hänvisningspilar. Speciellt svårt har det varit med tyngre fordon som fått göra flera mil långa omvägar. Personbilar kommer till nöds fram på västsidan. En del lastbilar och bussar har ändå dykt upp på den smala vägen på älvens västsida, där svårlösta problem uppstått när två sådana fordon möts. Kritiken från allmänheten har varit hård. Jag har själv skrivit till Trafikverket och frågat hur länge det skulle pågå och – framför allt: skulle det inte gå att påskynda arbetet till exempel med skiftgång? Svaret lät vänta på sig – när det äntligen kom fick jag veta att arbetet nu var klart och vägen inte längre avstängd. Men det visste jag ju redan själv då och fick inget svar på om arbetet hade kunnat göras snabbare.
Liknande problem har inträffat förut. Väg 62 som är den stora pulsådern har några gånger stängts helt och vägvisningen har inte alltid varit helt lättförstådd. Västsidans vägar har fått en belastning som är orimlig. Där blir det problem redan när två personbilar ska mötas. Ur säkerhetssynpunkt borde en självklar lösning på sikt vara att västsidans väg breddas och förstärks samt kläds med ett asfalttäcke. Det räcker inte med en enda väg längs den långa dalgången vid större avbrott – en alternativ väg måste till, och då duger inte västsidans väg från 1930-talet.
När vägen bröt mellan Ransby och Sysslebäck för ett 20-tal år sedan blev jag hänvisad till vägen om Bograngen. Vägen till mitt jobb förlängdes från 5 kilometer till cirka sex mil. Istället valde jag västsidans väg och sparade åtskilliga mil, men den mjuka grusvägen blev hårt belastad i regnvädret och jag hade lervälling upp på halva hjulen. Breddning och asfaltering på västsidan är ett absolut berättigat beredskapskrav.
***
En lösning på en del av sträckan, nämligen den smala och backiga sträckan Ransby – Sysslebäck, vore att väg 62 kompletterades med en gång- och cykelväg nere vid älvstranden. Frågan om en sådan har varit aktualiserad några gånger, men vägen har inte lämnat papperet.
Av någon anledning föll idén med en sådan s k flottarväg, men ett erosionsskydd byggdes vid stranden mot de tvära branterna från Ransby och norrut för några decennier sedan, en sträcka på cirka 700 meter. Detta skydd skulle kunna utgöra vägbank till gång- och cykelväg på en del av sträckan för att sedan förlängas till Dalboängen norr om Vingängsjön. Det har diskuterats om det inte skulle behövas ett erosionsskydd också norrifrån efter öppnandet av huvudådran vid Vingängsjöns holmar.
Finns det möjlighet att sammanföra dessa intressen: rasskyddad strand (även vid skansen), avlastning av väg 62 och en historisk vandringsled för turisterna?
Under min tid som kulturminister I Republiken Klarälvdaln skrev jag några gånger till berörda myndigheter om denna möjlighet. Trafiksäkerheten var en punkt, men Vingängsjön är viktig ur flera synpunkter, där den med sitt delta utgör en viktig gräns mellan Klarälvens forsande lopp och dess unika meanderlopp.
Jag citerar en del av en skrivelse från 1998 som jag undertecknade tillsammans med kommunikationsminister Anders Skoog och president Petter i Boa I:
”En gång- och cykelväg längs Vingängsjön skulle tjäna flera syften:
den skulle avlasta väg 62 på en ’omöjlig’ sträcka för gående och cyklister,
den skulle kunna byggas som erosionsskydd, då huvudådran vid Holmarna öppnas för älvens vatten för fiskeriintressets skull,
den skulle kunna bli en del i en pilgrimsled för turister,
den skulle kunna göras till en kulturvandring och förses med informationsskyltar om flera sevärdheter längs vägen, där Munkkällan finns liksom Munkheden – en rastplats under pilgrimsvandringens tid –, båten Vingängs slutstation, platsen där kyrkklockan som skulle till Gustav Wasa gick genom isen,
den går nära Holmarna, som är Klarälvens nordliga delta,
dessutom finns Ransby skans från 1500-talet i omedelbar närhet (och dit borde erosionsskyddet förlängas för att skydda skansen), och
den skulle skapa sysselsättning under byggtiden.
Med en önskan om att Vägverket och Länsstyrelsen kan genomföra eller initiera detta projekt .”
Svaret hänvisades lite fram och åter mellan myndigheterna för att slutligen (om mina papper stämmer) fastna hos länsstyrelsen, där de nog tyckte att det var färdigtjatat. Men vem vet, de kanske har slitit med frågan sedan dess. Än ger vi inte upp.