Ibland tvingas man fundera några extra varv på saker som man skrivit.
Jag har ju hållit på några år nu, och Gud må förlåta mig somliga rader, som en värmländsk poet skrev en gång.
Jag förekommer i några böcker i år - som hatobjekt och som en person man bara måste älska.
Båda motpolerna, faktiskt.
Jag förekommer också i en av TV 4:s stora hemliga satsningar i höst där René Nyberg fortsätter sin succéserie som är påfallande lik ”Här är ditt liv”. Jag konfronteras med vad jag skrivit om en av Sveriges mest folkkära artister.
På bästa sändningstid.
Inför publik på Oscarsteatern.
Jag kan utlova väldigt trevligt underhållningsvåld. Även om jag är förbjuden att tala om vem jag skymfade så brutalt på 80-talet… och om hur mötet gick när vi tvingades ihop igen på scen inför hens fans…
Men sen är det det där med memoarböcker.
Jag brukar hävda att det knappt skrivs såna böcker om sport eller underhållning numera där jag inte finns med på ett hörn.
Kjell Bergqvist skrev ju som exempel i sina memoarer att ”Det finns ett fåtal journalister som man kan ta en öl med, bland annat han utan strumpor som odlar pelargoner.”
Jag är nog huvudmisstänkt där, va?
Det blev jag lite rörd över.
Ska bjuda den bedårande mäkklar-skådisen och GW:s perfekta Evert Bäckström på en öl vid första bästa tillfälle.
Men betydligt mera komplicerat är det med Micael Bindefelds memoarer ”Mannen, myten, minglet”.
Han gillar inte mig.
För att uttrycka det försiktigt.
Han har sparat varje millimeter jag skrivit om honom. Varje kommatecken har han vägt på guldvåg och sen har han spottat ut det och kommit fram till att det är värdelöst - och sparat det ändå. Jag finns där bland hans andra journalistiska hatobjekt som Cecilia Hagen, Mats Olsson och Johan Croneman. Men jag får nog ändå gissa att han tycker allra sämst om mig. Och jag få samsas i den divisionen med giganter som Anita Ekberg och Monica Zetterlund.
Boken är - för det första - sanslöst dålig.
Bara titeln; mannen, okej… minglet, okej… men myten… hallå?
På vilket sätt är Bindefeld en myt? Det är ju ungefär som att påstå att en disktrasa är erotiskt spännande. Bindefeld är mycket, men en myt är han knappast, snarare en öppen skittråkig bok. Man läser honom rätt av, helt utan undertexter som en person med ett oändligt bekräftelsebehov från människor som är något. Han har femtonhundraelva kändisar som han betecknar som sina allra närmaste vänner. Djupare än så är han inte.
Ett visst utrymme ägnar han åt en krönika jag skrev om honom efter att han portat yrkeskvinnan Alice Timander från sina premiärer. Jag var en smula upprörd över hur han pratade nedlåtande om henne och om hur hon blivit hopplöst ute och inte var värd något längre på grund av sin ålder.
Sen skrev jag att Bindefelds blick inte var den mest humanistiska.
”Jag har sett liknande blickar på älgjägare, stripteasedansöser och våldtäktsmän.”, skrev jag.
Hyfsad spridning, tyckte jag. Möjligen hängde Bindefeld upp sig lite på det där med våldtäktsmän, men jag hörde att älgjägarna inte var glada heller. Eller älgarna. Och vad stripporna kände vill jag inte ens tänka på.
Jag bad dock bara älgjägarna om ursäkt.
Nu återger Bindefeld händelsen i sin bok - men avstår klädsamt från att nämna sina egna taskigheter om Timander.
Dumt, tänker jag.
I övrigt är boken 368 sidor skryt av ytterst begränsat värde om vilken skicklig frisör och festfixare han är och framförallt vilken fulländad mediadomptör han är.
Faktiskt är det intressantast att läsa allt skryt om hur skicklig han är med att styra media. Man måste nästan se det som en paradox från helvetet att boken slutar strax innan det är dags för honom att träda in i Carina Bergfeldts tv-soffa i SVT i mars i år och begå sin alldeles egna harakiri och mediala enmanshaveri när han pratade om sitt surrogatmödraskap i USA.
För övrigt är boken sensationellt dålig. Malin Roos, som skrivit, måste haft ett helvete med alla kladdigheter som ska skrivas ner. Det är som om någon suttit och tvingat i henne massor med unken majonnäs som stått framme några dygn utan gladpack över.
Dessutom pratar Bindefeld rätt mycket obehagligt skit om döda människor som just Anita Ekberg och Monica Zetterlund - på ett sätt som gränsar till det juridiska begreppet förtal av avliden.
Vad övrigt är är totalt ointresse. Litterär katatoni. Det mest spännande i boken kommer redan i första kapitlet när Bindefeld berättar med återhållen upphetsning om hur han kallade ”cornflakes” för ”corncakes” när han var barn.
Wow.
Mannen. Myten.
Stoppa pressarna.
***
VECKANS BOK
Rasmus Troedsson, hovmästaren Bellan Roos i SVT-succén Vår tid är nu, har också skrivit sina memoarer. ”Min tid är nu” heter den och är ytterst läsvärd. Och min blygsamhet förbjuder mig att berätta om allt vansinnigt vänligt han skriver om mig. Läs boken - det är en fantastiskt fin berättelse om andlighet och vägen till de stora TV-rollerna. Om vår tid tillsammans - och med Alice Timander.