Det sägs ofta att många har svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt. Ärligt talat verkar dock många ha svårt att hålla kvar en tanke särskilt länge. Något som har blivit smärtsamt uppenbart nyligen.
För ett par veckor sedan stod det klart att Sverige kommer att få en ny astronaut. Marcus Wandt har gjort en kometkarriär. I november 2022 antogs han, som en av 17 i en grupp av 22 500 sökande, till den europeiska rymdorganisationen ESA:s nya astronauttrupp. Därmed var det inte sagt att han någonsin skulle få bege sig ut i rymden, men chansen fanns.
Det dröjde dock bara ett drygt halvår innan regeringen meddelade att Wandt, till vardags chefstestpilot på Saab, nu ska upp till den internationella rymdstationen. Reaktionerna på nyheten var så gott som universellt positiva. Wandt har i sociala medier framhållits nästan mangrant som en utomordentlig människa. En förebild för såväl vuxna som barn.
Några som inte har omskrivits i lika unisont värmande termer är människorna som dog ombord på ubåten Titan som av allt att döma imploderade. Vraket återfanns huvudsakligen knappt 500 meter från Titanic som var målet med resan.
Experterna verkar eniga om att de inte kan ha hunnit lida särskilt mycket. Trycket är så högt där nere i djupet att när olyckan väl var framme gick förloppet väldigt snabbt. Det är åtminstone en viss, om än begränsad, tröst.
Nästan en hel vecka ägnades åt att följa historien om den försvunna ubåten. Många oroades förstås och hoppades, kanske väl fåfängt givet omständigheterna, att det skulle gå att rädda personerna ombord på ubåten.
Somliga var dock direkt fientliga och menade att det var bra att en bunt rika människor dog. En inställning som aldrig slutar att uppröra, men särskilt chockad över att det finns många människor i världen i nästan total avsaknad av medkänsla och humanism är det svårt att bli längre.
Många andra valde dock att uttrycka en känsla av att de kanske ändå fick skylla sig själva. De hade trots allt frivilligt satt sig i en ubåt för att åka ned till en av planetens mest ogästvänliga platser för människor. Och är man så dum så tja, då är det väl så.
Fascinerande nog såg jag att många som uttryckte detta ändå bara någon vecka tidigare hade hyllat Sveriges nya astronaut Marcus Wandt som en modig och imponerande människa. Och för all del, nog kan man hitta skillnader mellan att åka till rymdstationen och utföra vetenskapliga experiment och att åka ned i havsdjupet för att titta på ett gammalt vrak. Men det är inte en åtskillnad jag såg en enda person göra. Det ena agerandet sades vara korkat i sig självt, medan det andra var modigt och beundransvärt.
Hur kan reaktionerna bli så annorlunda? Människan har alltid varit en utforskande, upptäckande varelse. Ända sedan vi klev ned ur träden har vi ständigt strävat mot horisonten. Vi har korsat varje vatten, bestigit varje berg och trotsat de hårdaste klimaten. Vi har gått genom öknar och seglat ut i vad som kunnat vara ett oändligt hav bara för att ta reda på om det finns något nytt på andra sidan.
Att utforska rymden är naturligt, men det gäller även havsdjupen. Och Titanic har en särskild plats i vårt gemensamma medvetande. Detta beror naturligtvis på många faktorer. Från omfattningen på katastrofen till de många detaljerna såsom att orkestern fortsatte att spela och så vidare.
Men det som kanske mer än något annat trollbundit oss är att Titanic håller upp en intressant spegel mot oss. Skulle vi någorlunda stoiskt och hjältemodigt frivilligt ge upp möjligheten att ta oss levande därifrån så att andra, kvinnor och barn, kunde göra det i stället. Eller skulle vi hota och slå oss till en plats oberörda av andras lidande.
Sanningen är att vi inte vet, och vi kan inte veta. Vi vill naturligtvis alla tro att vi skulle göra det rätta, men alla gör inte det. När nöden är som störst kan överjaget bli som svagast. Men så länge vi inte ställs inför situationen kan vi intala oss det vi vill och skjuta frågan ifrån oss.
Möjligen är det så även med hur många reagerade rörande Titan. Många fler än som erkänner det skulle också bege sig ned i djupet och riskera liv och lem för att se Titanic på riktigt. Men så länge vi inte tror att det kommer att hända kan vi unna oss att låtsas som om vi är bättre än så.
Daniel Persson, ledarskribent Norrbottens-Kuriren