Karlstadsbandet skrev på det största skivkontraktet: ”Blev en jävla cirkus runt bandet”

Med det stora, internationella skivkontraktet skulle Karlstadsbandet All That Jazz erövra världen i slutet av 80-talet.

Från Värmland och replokalen i Skoghall, till musikbranschens topp i England och USA. NWT möter bandets sångare Peter Lööf för att prata om ny musik och de turbulenta åren på 80- och 90-talet.

Sex sammanbitna ansikten samlar sig på gruppbilden. Inte ett leende, men både blonderade och tuperade – tidstypiska – frisyrer. Bilden togs i slutet av 80-talet av den brittiska fotografen Andrew Catlin som även har porträtterat artister som Patti Smith, Shane MacGowan och Nick Cave.

Bandet på bilden är Karlstadsbandet All That Jazz. Det var gruppen som repade åtta dagar i veckan – även julafton – och som landade det saftigaste skivkontraktet med ett amerikanskt skivbolag.

Men drömmen hann knappt lyfta innan luften gick ur.

Nu är sångaren och låtskrivaren Peter Lööf aktuell med ny musik. Sedan många år är han bosatt i västra Bronx i New York. Under pandemin var New York ett epicentrum för covid och Bronx var epicentret i epicentret, berättar Peter Lööf som upplevde att samhället stod på gränsen till kaos.

– I den atmosfären började jag göra popmusik, säger han leende och nynnar kort på en av sina låtar.

– Kanske att det varit mer passande att göra punk om hur vi alla kommer att dö. Men som det heter – ”If you take care of music, music takes care of you”. Jag hade inte tänkt göra några fler skivor, jag hade lagt ner det för länge sedan. Men situationen drev mig till att spela, det bara kom. Kanske var det instinkt som sa att ”snart kommer jag att dö, bäst jag skyndar mig att göra mitt avtryck här i världen”.

Fyra låtar blev det, syntpop med viss svärta och starka melodier. Musiken släpps under namnet Be på det värmländska bolaget Gravitation som drivs av Niclas Stenholm som har en stor del i Tallest Man on Earths framgångar.

– Be, som i att vara, fortsätter Peter Lööf.

– Livet är ingen gåta där man ska hitta livets mening, livet är en erfarenhet. Det handlar om att vara här just nu. Be here. Det är väl ovanligt att bandnamn är ett verb?

Allt är inspelat i hans lägenhet, på andra sidan skärmen slår han ut med handen mot vardagsrummet för att visa på de enkla och begränsade förutsättningarna.

– Sedan är musiken är mixad av Mark Plati, som var David Bowies högra hand under flera år. Det var fantastiskt att få med honom, han har knutit ihop musiken på ett bra sätt.

Bildade band med Thåström

Sedan 90-talet har Peter Lööf arbetat som lärare i olika länder. Han övergav aldrig musiken, den har hela tiden funnits med honom fast utan krav från omvärlden.

– Jag drog från Karlstad till Amsterdam när bandet la av 1991. Där träffade jag Thåström och vi började lira tillsammans. Det sägs att vi hade jättekul.

De bildade bandet Peace, Love and Pitbulls där även Niklas Hellberg, keyboardist i All That Jazz, kom med. Peter Lööf lämnade Amsterdam för New York efter ett år och Niklas Hellberg samarbetar fortfarande som låtskrivare och producent med Joakim Thåström.

– Jag gifte mig 1993 och efter New York flyttade vi till Tjeckien där jag började arbeta som lärare, berättar Peter Lööf och listar åren i Japan, Tyskland och USA.

– Man måste röra på sig, uppdatera sig själv. Lära sig nya språk, se nya platser. När man reser tvingas man till nya upplevelser, man tvingas utmana sig själv och göra komfortzonen större. I New York känner jag mig hemma, här finns allt. Vill du hitta världens bästa grej hittar du det här, vill du hitta världens största rövhål hittar du det också.

Han brottas inte med någon vidare hemlängtan, men erkänner sig samtidigt att det är underbart att komma till Karlstad.

– Ofta när jag är tillbaka undrar jag varför jag flyttade därifrån. Jag är ju en karlstadspôjk. Jag känner mig mer som värmlänning än som svensk.

Dagligen pendlar han mellan hemmet i Bronx och arbetet i Brooklyn.

– I dag arbetar jag som engelskalärare på en skola i Brooklyn, motsvarande högstadiet. Ett utsatt område, en tuff miljö. Det är en jävla kamp varje dag. Men jobbet påverkar nog inte min musik, jag har mina olika sidor – som lärare, musiker, som sportintresserad och så vidare.

Han är tränare för sin sons fotbollslag och tränar själv boxning så fort tillfälle ges.

– 80 procent av de som är med i min boxningsgrupp arbetar som lärare, haha vad nu det betyder. För mig handlar träningen om att hålla gubben borta. Vilket är ett omöjligt uppdrag såklart, men man kan försöka.

”Plattorna låter förjävligt”

Musiken är också ett sätt ”att hålla gubben borta”, Peter Lööf berättar hur en konsert med bandet Pond låste upp något i honom.

– De gav min en insikt om att jag kunde göra va faan som helst. Jag kunde vräka på i den riktning det nu tog mig. Det låste upp hämningar.

Med ett leende minns han hur annorlunda det var under åren med All That Jazz.

– Ofta med All That Jazz gjorde vi fyra, fem demos på en låt innan vi gick in i studion. Då hade mycket av det som fanns från början i låten försvunnit. Med en hemstudio kan jag fånga det direkt. Behålla nerven.

Ett av spåren – ”She Ships The Light” – på den nya ep:n är skriven tillsammans med två av medlemmarna i All That Jazz.

– Jag bodde i Karlstad under några år från 2007, man kryper hem när man får barn. Under den tiden plinkade vi lite tillsammans – jag, Per och Patrik från bandet.

Per B. Ejnelind och Patrik Willard är gitarrist respektive basist.

– Det var fantastiskt att jobba med dem igen, spirituellt på ett sätt som jag inte insåg när vi hade bandet. Man delar med sig av sig själv när man spelar tillsammans. Det hade varit kul att veva igång bandet igen, men alla har inte sysslat med musik i samma utsträckning och så har vi avståndet geografiskt mellan oss. Det hade varit svårt.

Vad har du för förhållande i dag till bandet och det ni gjorde?

– Plattorna låter förjävligt. Men ”Banner of Love” låter fortfarande bra. Där hör du Värmlandsskogen, du hör år av regniga somrar och mörker. Och ”Even The Trees”. De låtarna är jag stolt över.

Ep:n ”Banner of Love” från 1985 var gruppens debut och utöver titelspåret rymde den bland annat en cover av The Beatles ”Norwegian Wood”. Producent var John Brand som arbetat med akter som The Cult och The Go-Betweens.

– Men när vi skulle spela in den första plattan gjordes allt fel. Vi jobbade med fel producenter. Live var vi skitbra, vi var i en egen division. Nu låter jag kaxig, men så var det. Men den kraften kom aldrig med på skiva.

”Större än Abba”

All That Jazz gjorde en demo som fick stor uppmärksamhet, bland annat med ett stort reportage i tidningen Schlager. Ett kontrakt med svenska Wire Records skrevs och när debutalbumet skulle släppas internationellt var det budkrig mellan de stora skivbolagen. Virgin Records vann och det självbetitlade albumet släpptes med stort maskineri i USA 1987.

– Skivkontraktet var på 150 000 dollar. Det var det bästa svenska skivkontrakt som hade sajnats dittills. Större än Abba och alla de andra nissarna.

Peter Lööf berättar hur han reste till London och klev in i en musikaffär och pekade på den ena gitarren efter den andra.

– ”I want that one. And that one. And that one”. Hur ska du betala, undrade personalen. ”In cash of course”, sa jag demonstrativt! Skittöntigt, men jävligt kul.

Karlstadsbandet hamnade snabbt i en helt ny verklighet. Ett album skulle spelas in, internationell lansering väntade.

– Vi valde att jobba med fel folk, allt blev en jävla cirkus runt bandet. Vi hade moderkontor i Stockholm, management i London och skivbolag i USA. Många kockar och alla skulle vara med och tycka och tänka, säger Peter Lööf.

– Och vi var så unga! Tidiga 20-årsåldern. Det blev snabbt en bisarr miljö för oss, plötsligt spionerade band och musiker som vi såg upp till på oss i studion.

Den första skivan spelades in i England och innehöll bland annat ”Even The Trees” som duon Hederos och Hellberg nyligen gjorde en cover av på uppdrag av P4 Värmland.

– Det hade varit bättre om vi stannat hemma i Sverige, fortsätter Peter och tar upp tråden om arbetet kring första skivan.

– De flesta professionella studior funkar som slakthus för musik. Så har jag upplevt det. Tiden tickar hela tiden.

Av den stora satsningen som gjordes på All That Jazz debutalbum blev inte mycket av.

– Ju större allt blev, desto tråkigare blev det. Tanken på uppmärksamhet är kul innan man får det, men när man väl har det... Usch. Det låter som att vi hade ett publikförakt och så var det inte, men vi kände att vi höll på med något som var mer intressant i sig än tanken på att nå ut till folk.

– Bono sa i en intervju ”Du måste älska publiken, du måste behöva den”. För All That Jazz var det tvärtom. Men vi hade en intressant talang, vi kunde få en liten klubb att kännas som Wembley Stadium.

Efter floppen med debuten gjorde gruppen skivan ”Colorblind” 1990 och kort efter det gick medlemmarna skilda vägar.

– Varför föll det isär? Det var många saker. En av oss hade ett criminal record och blev inte insläppt i USA när vi skulle turnera där. Det var svårt att hålla ihop, vi hade hållit på sedan 1983, vi var frukten av två punkband som slogs ihop. Levde på varandra i många år – delade hotellrum, turnébuss, replokal, studio, scenen. Alltid tillsammans. Vi levde ohälsosamt och skulle ha förvaltat allt bättre såklart.

Så här i efterhand, kan du känna att du blev bränd?

– Absolut. Både av All That Jazz och Peace, Love and Pitbulls. Det kände vi nog alla på ett eller annat sätt. Det blir speciellt med uppmärksamheten och mycket pengar och allt det där. Vi kom väl dit vi förtjänade att komma. Men visst, det hade varit roligare om plattorna hade låtit bättre i dag än de gör.

Han drar handen över hakan, tittar ut fönstret.

– Men vi hamnade i en situation där vi från lilla Karlstad hamnade i rum med amerikaner som jobbat med Madonna och andra stjärnor. Men vi lyssnade på fel råd, hamnade fel.

Eftersom ni var så unga, känns den där tiden som lumparminnen i dag?

– Precis! Jag har upplevt några av de mest magiska stunderna i mitt liv med bandet. Från de tidiga repen i Skoghall till den där känslan av att vi kunde skriva bra låtar. Att lilla vi från Karlstad kunde göra det. Och sedan då när allt började hända – det var en otrolig grej att vara med om.

Är den nya musiken starten på något eller är det en engångsföreteelse?

– Det låter tråkigt att säga det, men jag har ingen ambition att göra comeback eller starta ett band. Mitt jobb suger ur mig all energi och just nu kommer det ingen musik ur mig om jag ska vara helt ärlig. Jag kan skriva en låt om dagen om det skulle vara så, men då skulle det inte komma från rätt plats.

Ep:n med Be har just släppts på vit vinyl, finns även tillgänglig på strömningstjänsterna.