Statsminister Ulf Kristersson (M) vill begränsa biltrafiken i städer för att göra plats för gågator och cykelbanor. Det är ett riskabelt vägval både för stadsutvecklingen och opinionssiffrorna.
I en intervju i Expressen (22/6) uttrycker statsministern tankarna om en grön politik för Stockholm och andra större städer. För många borgerliga väljare lär det knappast vara ett välkommet besked efter åtta år av Miljöpartiets bilfientliga politik som de precis har röstat bort. Att underlätta för bilägare var ju en viktig del av regeringens valprogram i höstas. När han får utveckla resonemanget handlar det dock mer om att bygga levande städer.
Förvisso är bilägande en viktig frihetsfråga, men att enkelt kunna röra sig till fots eller cykel i sin stad skapar också frihet. Samtidigt förstörde efterkrigstidens S-ledda betongvälde många städer i sin moderniseringsiver. Kristersson pekar specifikt på Centralbron i Stockholm som skär rätt igenom huvudstadens historiska kärna. Likande sår från motorvägar och parkeringshus finns i de flesta svenska städer. E4:ans dragning genom Jönköping är ett sådant exempel.
Om Kristerssons moderater vill driva för fler parker, alléer, uteserveringar och ett skönhetsideal i stadsplaneringen som skapar levande städer, är det välkommet. Men det finns också fallgropar. Kristersson är uppenbart inspirerad av sin före detta statssekreterare PM Nilsson. Denne verkar dock sätta just ”bilfriheten” i sig som mål.
I en artikel i nätmagasinet Smedjan hyllar Nilsson (5/5) Münchens nya rödgröna politik som har byggt om stadens centrala trafikleder till gågator. Nilsson tycks tro att efterfrågan på bil kommer att minska, men den idén saknar förankring i verkligheten. Faktum är att 78 procent av svenskarna vill äga bil (SvD 16/6). PM Nilsson gläds också av antalet familjer i München som färdas per lådcykel. Något som förstås är enklare i en stad där medeldagstemperaturen även i januari ligger över nollpunkten.
Staden är inte enbart till för de centralt boende. Den är knytpunkten för det omkringliggande samhället. Såväl de boende i städernas förorter som de på landsbygden måste kunna ta sig in till och igenom hela staden. Kollektivtrafik kan hjälpa men är ingen universallösning. Bilen ger en frihet att åka när man vill, vart man vill. Borgerliga politikers uppgift är att främja många alternativ åt medborgarna.
Om fler vägar görs till gågator, måste det fortfarande finnas fria bilvägar. Om fler parkeringar blir parker måste det byggas nya parkeringsplatser, helst under jord. Problemet är att bilfria städer tenderar att begränsa bilisternas alternativ, vilket faktiskt inte är populärt hos väljarna.
Som Moderaterna i Stockholms valutvärdering nyligen konstaterade (SvD 21/6) tappade partiet stort på grund av att det gav MP fri lejd i trafikfrågor. Visserligen bör M appellera till de väljare i städerna som röstade på partiet 2006 och 2010, men då måste de först vara trygga hos kärnväljarna. Annars riskerar bilfria städer att bli moderatfria städer.