Värmlänningarna firar 70 år i Gropa – en dansant segerfest för kärleken

När Värmlänningarna går loss i sin 70:e upplaga (!) blir det en hejdundrade teaterfest, fylld med medryckande spelglädje och tvära kast mellan dråpligaste humor och dramatisk kärlek.

– Ja, jag är med, säger Stina Hellqvist, 96 år, och spelet kan börja i Gropa.

Hon är Värmlänningarnas grand old lady och håller självklart invigningstalet, när det är dags för jubileum i Gropa, teaterscenen som hennes framlidne make Sven Hellqvist tog initiativ till.

– Det var på en sommarfest 1953 han stod här och pekade. ”Här skulle vi kunna ha en friluftsteater” sa han och så pekade han mot potatislandet som låg här, berättar hon.

Många, många skottkärror med jord senare stod amfiteatern klar, med 1170 handgrävda sittplatser, som denna midsommarafton är fyllda nästan allihop.

– Tänk att det är 70 år sedan och du står fortfarande här, säger Sofia Wretling, en av aktörerna och med-invigningstalare.

Kärlek till varje pris

Ja, och tänk, vilken styrka det finns i traditioner. Och hur de kan förnyas, för även om det är gamla seder och bruk som skildras i spelet, växer ingen mossa på uttrycken i Värmlänningarna i Gropa.

Det är ett folklustspel, med betoning på ordets alla tre delar: det är mycket folk och folklore på scenen och mycket folk i publiken, det är berättarglädje som sprudlar av lust och det är medryckande spel både i musikalisk och teatermässig mening.

I balansen mellan tradition och förnyelse vågar regissören Olof Wretling och hans ensemble ta nya språng tillsammans. Samtidigt lämnas kärnan intakt: berättelsen om det unga paret Anna och Erik som drabbas av den riktigt stora kärleken, men ska stoppas till varje pris från att få varandra, när deras respektive föräldrar har andra planer.

”Granna bokord”

”Kärlek - nu är du framme med dina granna bokord igen” fnyser Eriks pappa Stor-Sven, som redan stakat ut vägen: här ska säkras förmögenheter genom ett fördelaktigt gifte mellan hans son och Rik-Olas dotter Britta i Gyllby.

Men det gamla bondesamhället är på väg in i en ny tid, där också ungas vilja räknas.

Ole Aleksander Bang är trygg och övertygande i rollen som Erik. Tova Hollender, ny som Anna, finner sig väl tillrätta och även hon fyller sin roll med den rätta dramatiken. Nog uppstår sångarkemi dem emellan och båda klarar balansen mellan de tvära kast som berättelsen bjuder på. Värmlänningarna är nämligen spelet där det allra mest finstämda kan brytas av de dråpligaste av infall, ofta med spelets ciceron Löpar-Nisse som avväpnande spelevink, lekfullt och vänligt gestaltad av Fredrik Sjöstedt,

Stor kärlek och vilda spratt

Spännvidden blir stor när kärlekens fulla dramatik ska samsas med sketchartade spratt eller en dräpande kommentar och känsloresan blir därefter. En sorgesam tår i ögonvrån kan blixtsnabbt övergå i skrattgråt.

En ny aktör i leken är Jakob Hultcrantz Hansson i rollen som den godmodige drängen Per. Han blir en lyhörd och lekfull medspelare till pigan Stina, som Sofia Wretling spelar med expressiv humor, energi och stor finess.

Värmande spel

Efter över tre timmar i den värmländska berättarglädjens hetaste epicentrum går publiken går hem med röda axlar och varma hjärtan – och med den starka känslan att kärlek är mer än ett vackert ord i en bok.

För att citera en nöjd och belåten Stor-Sven (Leif Persson):

– Så överpräktigt!