Hoppa till huvudinnehållet

Vildhjärta öppnar eget naturreservat: ”Det är nu det gäller”

Publicerad:
Reporter Lena Richardson
Lena Richardson
lena.richardson@nwt.se
På midsommardagen, 24 juni klockan 14, invigs Maria ”Vildhjärta” Westerbergs pinnreservat på Brunskogs hembygdsgård. Där bevaras utvalda pinnfigurer för framtiden - ett sätt att uppmana andra att också avsätta naturvärden för framtiden.
På midsommardagen, 24 juni klockan 14, invigs Maria ”Vildhjärta” Westerbergs pinnreservat på Brunskogs hembygdsgård. Där bevaras utvalda pinnfigurer för framtiden - ett sätt att uppmana andra att också avsätta naturvärden för framtiden. Foto: Lena Richardson

Maria ”Vildhjärta” Westerberg satsar på ett eget naturreservat, med nogsamt utvalda pinnfigurer. Därmed ger hon Brunskog ett nytt besöksmål, men visar också vikten av att säkra naturvärden för framtiden.

– Det är nu det gäller, inför nästa generation!

På midsommardagen invigs Poeternas och mytomanernas reservat.

”Vildhjärta” står det med stora bokstäver byggda av pinnar på ett hus med grånad fasad. Huset skulle kunna misstas för ett museum, inte minst för att det står på Brunskogs hembygdsgårds område på idylliska Skutboudden – men det är ett naturreservat.

– Jag vill skapa ett pinnreservat. Nu har Sverige skrivit på den här FN-deklarationen att vi ska spara 30 procent av all natur som finns, för att ekosystemet ska bevaras och inte för många arter ska dö ut. Landshövdingen gick ut för några månader sedan och uppmanade till frivillig avsättning och då tänkte jag att det här är ju min skog. Den har jag byggt i 25 år, av mina händer. Och så tänker jag att jag måste gå före nu, säger konstnären, som i både skulpturer och text envist hävdat naturens egenvärde.

”Skogen är den enda plats jag känt mig riktigt omhändertagen och lugn i. Det är fel att beskriva mig som någon som gått min egen väg, jag har ju gått mormor och morfars”, säger Vildhjärta som fann sin plats i skogen hos morföräldrarna i Brunskog.
”Skogen är den enda plats jag känt mig riktigt omhändertagen och lugn i. Det är fel att beskriva mig som någon som gått min egen väg, jag har ju gått mormor och morfars”, säger Vildhjärta som fann sin plats i skogen hos morföräldrarna i Brunskog. Foto: Lena Richardson

”Mitt första intresse”

– Jag bryr mig verkligen om skogen, miljön och naturen. Det är mitt första intresse. Kan jag också göra en frivillig avsättning av pinnar, särskilt skyddsvärda arter? En mångfald, en rikedom - de här har jag sparat, för jag har känt att de har någon annan uppgift än att bara säljas, men jag har inte vetat vad.

Nu står många av hennes allra finaste och roligaste skulpturer i pinnreservatet i Brunskog. De ska inte säljas, utan sparas för framtiden – och platsen för reservatet är noga vald.

Om ni ser att jag börjar andas konstigt, släpp mig vid butiken i Vikene eller här nånstans, nån kommer att ta hand om mig!
Vildhjärta finner trygghet i skogen och i Brunskog.

– Här vill jag vara, för utgångspunkten till hela mitt äventyr har börjat här, på milan, i linbastun och i gemenskapen som hembygdsföreningen representerar, säger Maria ”Vildhjärta” Westerberg.

Skogen inuti

Hon är uppvuxen på Leran, ett vanligt villaområde i Sunne, men det var i Brunskog hon hittade till skogen. Här bodde mormor och morfar, här gick hon med morfar och hans stövare i skogen och här var hon på Gammelvala som barn.

Skyddar skogen. ”Ingen skulle komma in och säga att det här är värdelöst bara för att jag inte säljer dem. Det är också en blick på skogen och naturen - hur mycket kan vi sätta av och också känna ett eget värde eller andra kan uppskatta värdet. Det gör man ju i ett reservat.”
Skyddar skogen. ”Ingen skulle komma in och säga att det här är värdelöst bara för att jag inte säljer dem. Det är också en blick på skogen och naturen - hur mycket kan vi sätta av och också känna ett eget värde eller andra kan uppskatta värdet. Det gör man ju i ett reservat.” Foto: Lena Richardson

– För mig har det alltid varit att skogen funnits som en plats inuti som jag alltid längtat till. På Gammelvala upplevde jag världens trygghet i en hel befolkning som kan tänka med händerna. Så känner jag fortfarande. Om ni ser att jag börjar andas konstigt, släpp mig vid butiken i Vikene eller här nånstans, nån kommer att ta hand om mig! säger hon.

Ett lyft för området

Hon är själaglad över huset hon fått till sitt förfogande på hembygdsgården.

– Att få en så här fin lokal! Jag känner mig så ärad och hedrad och tacksam för att få vara här. Jag känner mig så peppad och laddad.

Maria Westerberg har jobbat mycket i sitt pinnreservat på Skutboudden. På midsommardagen är det dags för invigning.
Maria Westerberg har jobbat mycket i sitt pinnreservat på Skutboudden. På midsommardagen är det dags för invigning. Foto: Lena Richardson

Att avsätta plats för ett pinnreservat var inget svårt beslut, tycker Kristina Högberg, ordförande i hembygdsföreningen.

– Vi sa ja med en gång. Vi hade upp det i styrelsen och det var positivt direkt. Det är ett lyft för området också!

Slipper säga nej

Både skolklasser och andra större grupper, turister och andra, kan besöka pinnreservatet och inspireras.

Namnet ”Poeternas och mytomanernas reservat” är en blinkning till gamle biskopen Johan Alfred Eklund som i början av 1900-talet delade upp värmlänningarna i dessa två grupper - poeter och mytomaner, vilket gjorde själavård rent omöjlig.
Namnet ”Poeternas och mytomanernas reservat” är en blinkning till gamle biskopen Johan Alfred Eklund som i början av 1900-talet delade upp värmlänningarna i dessa två grupper - poeter och mytomaner, vilket gjorde själavård rent omöjlig. Foto: Lena Richardson

– Hemma är det för små lokaler och jag vill förbli liten. Pinnarna har en magisk förmåga och vill ut i världen, men jag vill inte följa efter dem, säger Maria Westerberg.

Hon kommer fortfarande att ta emot bokade besök hemmavid, men reservatet ger nya möjligheter.

– Det här ger mig möjlighet att säga ja, till en större publik och till större människor. Här finns alla faciliteter, restaurang, drängstuga, toaletter och en nytänkande och väldigt aktiv hembygdsförening. Och när någon ringer mig en måndag kan jag säga ja, åk till Skutboudden! Där finns mina pinnar representerade.

Konst för ugglorna

Hemma har hon dessutom fullt upp med ett förvildningsprojekt, igångsatt efter ett stort angrepp av barkborrar.

Flera av skulpturerna i reservatet har varit med i Vildhjärtas böcker.
Flera av skulpturerna i reservatet har varit med i Vildhjärtas böcker. Foto: Lena Richardson

– Jag har fått sån otrolig glädje i att återställa miljön, så jag är hopplöst dålig på att vara gallerist just nu. Barkborrarna har hjälpt mig så vi har mycket med döda granar och det har ju inte jag haft som någon stor vision om framtiden. När 55 av träden precis utanför ateljén dog, stod jag inför en möjlig djup depression eller kris. Det var tre år sedan - ska jag hugga allt framför min egen värld eller låta en död skog stå bara?

Efter kontakt med expertis tog hon beslutet.

– Jag har jobbat med en arborist och kapat av de här döda träden och gör konst hemma. Jag har aldrig jobbat så mycket och haft så kul, men nu gör jag konst för ugglor och hackspettar.

Pinnarnas budskap

Pinnreservatet handlar dock om mycket mer än att bevara hennes egna verk.

”Det är pinnar, som är laddade med berättelser eller mig. De har burit mig i 25 år och nu känner jag att det är dags för dem också att få leva och att inte jag behöver representera dem alltid”, säger Vildhjärta.
”Det är pinnar, som är laddade med berättelser eller mig. De har burit mig i 25 år och nu känner jag att det är dags för dem också att få leva och att inte jag behöver representera dem alltid”, säger Vildhjärta. Foto: Lena Richardson

Vad hoppas du att reservatet ska leda till?

– Att vi på riktigt skyddar mer skog. Det är det jag är en Don Quijote för och fortsätter med mina fåfänga strider för.

Hennes eget reservat blir ett sätt att visa vägen för andra.

Träet som blir till skulpturer har Maria Westerberg hittat i många olika skogar runt om i Värmland.
Träet som blir till skulpturer har Maria Westerberg hittat i många olika skogar runt om i Värmland. Foto: Lena Richardson

– Det är mitt beslut att det är just de här som är skyddsvärda och nu ger jag det till världen, vilket alla markägare borde göra. Bestäm vilken del av marken man äger är värd att bevara till framtida generationer.

Att agera nu är viktigt, understryker hon.

– Det är nu det gäller, inför nästa generation. Det är nu det gäller, vilka vi verkligen är: är vi redo att ge något utan att känna att det är en förlust?

Maria Westerberg för fram sitt budskap med pinnarnas hjälp.
Maria Westerberg för fram sitt budskap med pinnarnas hjälp. Foto: Lena Richardson

Hon hoppas också bidra till den värmländska berättartraditionens fortlevnad.

– Skogen finns alltid med i den och det är därför också jag tror att det är viktigt att bevara skogen: för framtida berättande.

Nationalpark nästa?

Hon har själv gjort en formell ansökan till länsstyrelsen om att skapa ett naturreservat. Det blev ett nej, om än vänligt.

Vildhjärtas pinnfigurer får säga mycket som Vildhjärta vill ha fram. ”Jag tycker de är mycket modigare än jag är. De är hur kaxiga och modiga som helst. De är löjliga, patetiska, tuffa, coola, djupa – allt jag själv inte är. Ibland måste jag gå och fråga nån granne, kan jag verkligen ha det här? Är det inte för putslustigt, för tungt eller djupt eller för hårt?”
Vildhjärtas pinnfigurer får säga mycket som Vildhjärta vill ha fram. ”Jag tycker de är mycket modigare än jag är. De är hur kaxiga och modiga som helst. De är löjliga, patetiska, tuffa, coola, djupa – allt jag själv inte är. Ibland måste jag gå och fråga nån granne, kan jag verkligen ha det här? Är det inte för putslustigt, för tungt eller djupt eller för hårt?” Foto: Lena Richardson

– Men det är ett naturområde tycker jag. Länsstyrelsen har fel! Nu ska jag fråga dem vart man vänder sig för att registrera frivilliga avsättningar, så jag antar att det blir Skogsstyrelsen nästa. Sen är det ju det att om du bevarar något ett tag, så höjer det ju värdet på det. Så då kanske man kan ansöka om att göra en nationalpark?! säger hon.

Och skrattar – men som i all äkta humor finns också en kärna av sanning.

Humor och allvar möts i Vildhjärtas konst. Idag tycker hon att hon når fram också till människor som förr kanske var lite skeptiska när hon pratade om vikten av att bevara skogarna.
Humor och allvar möts i Vildhjärtas konst. Idag tycker hon att hon når fram också till människor som förr kanske var lite skeptiska när hon pratade om vikten av att bevara skogarna. Foto: Lena Richardson

– Jag älskar naturen, djupt allvarligt och jag vill ha skogarna kvar. Skrattande människor är mycket lättare att ha att göra med och då kan jag också diskutera saker som vikten av att bevara skog. När folk ler och när jag ler är det mycket lättare.

Någon annan kanske skulle klistrat sig fast vid ett träd eller gallskrikit på stan, men Vildhjärta hittade ett annat sätt att nå ut och fram:

– En humoristisk ansökan till länsstyrelsen för att tala om med humor, att jag menar allvar.

FOTNOT: I fredagens papperstidning står det fel dag för invigningen - rätt är midsommardagen, lördag 24 juni. NWT beklagar missförståndet!

I pinnreservatet finns citat om skog och natur från flera olika författare. Här ett av värmländske Bengt Berg.
I pinnreservatet finns citat om skog och natur från flera olika författare. Här ett av värmländske Bengt Berg. Foto: Lena Richardson

FAKTA

Vildhjärtas pinnreservat

En pinnskog på 60 kvadrat

Naturtyp: En sagolik skog som är fylld av ovanliga krokvuxna och särskilt skyddsvärda figurer av pinnar och drivved, vars mångfald är påfallande. Detta oefterlikneliga naturområde har en unikt riklig förekomst av stående död ved, utrotningshotad kärlek till skogen och vild humor. Reservatet är genomgående präglat av typisk värmländsk berättartradition med satir och värme som inslag.

Platsen kännetecknas av: golv, tak och modern belysning

Huset som Maria ”Vildhjärta” Westerberg gjort till pinnreservat har en stark känsla av skog, både inne och ute. Det ligger på Skutboudden söder om Arvika.
Huset som Maria ”Vildhjärta” Westerberg gjort till pinnreservat har en stark känsla av skog, både inne och ute. Det ligger på Skutboudden söder om Arvika. Foto: Lena Richardson

Artikeltaggar

ArvikaDjur och naturFNGammelvalaKonstKristina HögbergLänsstyrelsen i Värmlands länMaria WesterbergNaturNöje/KulturSkogSkutbouddenVärmlands län

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.