Henriette Roos Lindskog har alltid drömt om tvillingar.
Idag har hon inte bara ett utan två tvillingpar. Nu berättar hon om chocken, sorgen och glädjen med livet som mamma till två tvillingpar.
– De första två åren är som en svart dimma, säger hon.
Hennes nära vänner var tvillingar och hennes bästa vän och hon brukade leka att de var tvillingar. Men aldrig hade hon föreställt sig att hon nu flera år efter, är mamma till två tvillingpar.
– Jag fick veta att jag var gravid relativt sent och fick vänta ganska lång tid innan jag fick veta om det var enäggs- eller tvåäggstvillingar. Men när jag väl fick veta det så skrattade jag, och det var ju såklart jätteroligt, säger hon.
Henriette berättar även att en graviditet med enäggstvillingar innebar en hel del läkarbesök.
– Enäggstvillingar är en riskgraviditet så de ville ha lite extra koll, men det var bara skönt att få veta att allt gick som det skulle. I mitt fall hade jag bara en moderkaka, vilken innebär att de delade på maten.
En provocerande förlossning
Med tanke på hennes riskgraviditet bestämdes det även att hon inte skulle gå längre än vecka 38.
Men det visade sig att hennes döttrar var redo att möta världen tidigare än så.
– Jag skulle in på en vanlig kontroll för att jag inte hade känt några sparkar på ett tag. Men jag hade inte riktigt känt något som tydde på att det var dags, men när de undersökte mig visade det sig att jag var åtta centimeter öppen. Vilket jag förstår kan vara provocerande att höra, säger hon skrattandes och fortsätter:
– Sen skulle hon hämta en skalpdiod och när hon kom tillbaka var jag öppen tio centimeter.
Det planerade kejsarsnittet fick snabbt glömmas, barnen var på väg och det fanns inte tid för annat — det skulle bli en vaginal förlossning.
Personal kallades snabbt in för att hjälpa till under den smått kaosartade förlossningen.
– Plötsligt rasade det in folk som skulle kolla på det här spektaklet, säger hon och skrattar.
Förlossningsdepression
Båda barnen och Henriette skulle ha varsin läkare och efter bara några få krystvärkar var Ester och Juna ute i vecka 32.
Men tiden efter förlossningen skulle bli allt annat än en dans på rosor.
– Eftersom de kom så tidigt så var det en del tillfälliga komplikationer och barnens pappa arbetade borta mycket och det blev väldigt tufft. De två första åren är bara en svart dimma. Det var fruktansvärt.
Henriette bodde då i Stockholm och hade ingen familj i närheten som kunde hjälpa henne.
– Efter nio månader insåg jag att hade förlossningsdepression. Det gick inte längre så jag åkte till sjukhuset och sa nu sjukskriver ni mig jag klarar inte av att ta hand om mina barn.
Med anledning av hennes sjukskrivning från mammaledigheten fick barnens pappa komma hem från arbetet.
– Det blev successivt bättre, men det är så otroligt viktigt att lyssna på sina känslor och våga ta hjälp.
Några år efter att Henriette och barnens pappa hade separerat träffade hon sin nuvarande man Jonas Lindskog, och valde sedan att flytta tillbaka till Värmland och hamnade då i Karlskoga.
– Sex år efter att jag hade fött Ester och Juna var jag gravid igen, och den här gången fick vi veta det tidigt så jag bokade snabbt en tid hos barnmorskan för att se så att det inte var tvillingar igen.
I en lättsam konversation med läkaren konstaterade de att det inte var hög sannolikhet att det skulle vara tvillingar igen — men ultraljudet visade något annat.
– Jag var så chockad så min första tanke var att Jonas skojade med mig.
Oväntade nyheter
Men beskedet var långt ifrån väntat och med de tuffa åren bakom sig visste hon vad som återigen väntade.
– Jag började gråta direkt. Jag ville faktiskt inte ha tvillingar igen. Jag ville få uppleva känslan av att vara tillräckligt, vilket är väldigt svårt när man har två. Jag var nog ledsen i nästan tre månader och jag kände mig nog lite snuvad på föräldraskapet.
Efter besöket väntade ett samtal från Jonas där hon förklarade att hon inte ville ta nyheten över telefonen.
– Han hade ju hört allt jag hade gått igenom, men när han fick att det var tvillingar berättade han väl inte riktigt hur han kände för att han märkte att jag var så ledsen, säger hon och fortsätter:
– Men han tyckte att det var jättekul. På ett sätt var det skönt att ha gjort hela den resan tidigare. Jag visste vad som väntade på gott och ont.
Andra omgången visade det sig att det var tvåäggstvillingar, vilket inte anses vara en riskgraviditet på samma sätt som med Ester och Juna, som är enäggstvillingar.
I och med hur fort den första förlossningen gick bestämdes det tidigt att Henriette och Jonas skulle ringa hem en ambulans så fort hon fick känningar för att kunna åka in till Universitetssjukhuset i Örebro.
På grund av att båda bebisar låg med fötterna nedåt bestämdes ett datum för ett planerat kejsarsnitt.
”Något trillar ur mig”
Natten till julafton vaknar Henriette av att vattnet har gått.
– Eftersom det inte fanns något huvud i vägen så var det som att tömma en soptunna, det var så mycket vatten och allt kom samtidigt.
Som instruerat ringde Jonas efter ambulans medan Henriette ställde sig i duschen.
– Och helt plötsligt känner jag att det är något som trillar ur mig, och då var det ju Bosses navelsträng, men det visste jag ju inte då, jag trodde det var en fot. Sen kommer Jonas in och jag bara ser hur han vitnade.
När ambulansen anlände konstaterades det att det var navelsträngen som hade trillat ut.
– Vi skulle ju såklart inte hinna till Örebro så jag gjordes i ordning i ambulansen för att opereras på lasarettet i Karlskoga.
På väg till lasarettet får Henriette veta att hon kommer att sövas.
– Jag minns att jag tänkte att jag får hantera det sen. Det fanns inte läge att bryta ihop över det.
Det visade sig att även den här förlossningen skulle bli allt annat än odramatisk.
– Eftersom Bosses navelsträng hade trillat ut så andades inte han när han kom ut. Jag tror inte att Jonas märkte något förrän Sigrid kom ut skrikandes, då insåg han att det var så det skulle låta.
Mellan liv och död
I elva minuter arbetade läkare och personal med att få liv i Bosse.
– Jag kommer ihåg att Jonas berättade att det vid ett tillfälle såg ut som att de gjorde high five med ögonen när Bosse vaknade till. Han berättade efteråt att det var både det bästa och värsta han någonsin varit med om.
När barnen väl var ute kördes de till USÖ medan Henriette låg kvar i Karlskoga.
– Eftersom allt gick så otroligt fort hinner man inte riktigt bearbeta och det var svårt att ta in allt som hände.
De två kommande åren skulle bli tuffa, det visste Henriette sedan innan. Men den här gången fanns ett annat stöd.
– Vi hade turen att Jonas föräldrar var pensionärer och de var nog hos oss tre gånger i veckan och Jonas hade ett sånt jobb så han kom hem vid lunch och kunde komma hem om det skulle vara något.
Även Sigrid och Bosse föddes med tillfälliga komplikationer.
– Det var fruktansvärt. Men nu sitter jag här och alla mår bra, och det är ju tack vare Jonas och hans föräldrar. Det är tack vare dem jag tog mig ur de där åren levande.
Hur mycket förändras livet med två tvillingpar?
– Allt förändras ju egentligen. Vi fick ju inte plats någonstans längre. Vi fick byta bil och boende. Det är lite svårt att föreställa sig nu, men det löste sig ju. Vi fick släcka många bränder och vi fick prioritera vecka för vecka för vad som skulle hjälpa oss i dagsläget och det gick inte att planera framåt. Det blir ju väldigt dyrt, man får ju köpa två av varje. säger hon och fortsätter:
– Sen får man ju barnbidrag men du får ju inte föräldraledigt för två barn, och jag kan nästan tycka att man ska ha två och ett halvt år istället för ett och ett halvt. Barnen får ju inte alls samma uppmärksamhet när man har två jämfört med ett.
Lika olikheter
Idag är Ester och Juna 12 år och Bosse och Sigrid är sex år gamla, och familjens vardag består idag av arbete, fotboll, musik, gymnastik, skola och en hel del lek.
– De två äldsta är väldigt lika och tajta. När man tittar på gamla kort är det svårt att se vem som är vem. De tappade även sin första tand samma dag säger hon och skrattar.
Men trots deras många likheter menar Henriette att det självklart finns olikheter också.
– Det blir ju lätt så att man tänker på de som en enhet, men det är viktigt att tänka på att lyfta de som egna individer.
Några som inte delar lika många likheter som sina äldre systrar är Sigrid och Bosse.
– De är så olika. Det är nästan ingen som frågar om de ens är tvillingar. Bosse ser ut som Jonas och Sigrid ser ut som mig, så det är en mörk och en ljus. De har samma färg på ögonen men det är nog det. De har även helt olika personligheter i hur de uttrycker sig och vad de har för intressen.
Har du något tips du skulle vilja ge?
– Gör det som känns bra för din familj, avslutar hon.
Vill du veta mer om Henriette och hennes liv som mamma till två tvillingpar kan du lyssna på podden Julias sommarsnack som finns där poddar finns.