Ditt liv är ju som en saga, säger en besökare efter att ha snirklat sig runt och betraktat min värld av pinnar, blommor och skog. Nog för att midsommartidens fåglafägring och mårornas ljuvliga skirhet på ängarna skapar en viss magi, men en saga är väl ändå att ta i?
Minnen av alla förberedelser inför säsongens utställningar, skogspromenad och trädgård sitter fortfarande och anstränger i kroppen och blandar sig med mödan om att upprätthålla ordningen tills hösten sparkar in dörren och vi äntligen kan kapitulera inför allt vi inte hann med. Det var längesedan golvet och sopkvasten möttes och inte luktar det saga runt komposten eller utedasset direkt. Barkborrarna knaprar på i min skog och mitt nya pinnreservat begär en hel del skötsel just nu innan öppningen.
Medan hon trallar runt i ”sagovärlden” och precis undviker att trampa på en död näbbmus på stigen fnyser jag lite trött.
Men efter att hon åkt härifrån, är jag ändå benägen att hålla med henne. För nog har jag på ett mycket sagoaktigt vis vandrat vill, bland tomtar och troll och inte vetat vare sig ut eller in eller ens hut och hittat hem igen. Jag har tappat mitt hjärta i tjärnet, druckit vargmjölk och förvandlats till ett fnasigt, tråkigt gräs. Vassa sländor har fått mina fingrar att blöda och diverse lampor har jag frenetiskt gnidit i hopp om att bli hjälpt på något sätt. Min egen balklänning har jag tvingats sy av de musätna trasor jag köpt på loppis med mina svavelstickor. En saga är ju ingalunda en rosenskimrande, harmonisk liten berättelse när man tänker efter och läser på, snarare en prövning. Så, visst, även jag har fjättrats fast i hålor och tvingats vistas alltför nära drakar innan en fager prins fick tummen ur. Dansen i röda skor har fört mig bortom sansen och jag har förälskat mig i min egen spegelbild. Vackrast i landet har jag varit och fulast ibland fågelungar. Jag har sovit i minst hundra år på en liten ärta och bytt mina barn med troll. De finaste blåbären har jag gett till de som varit starkare än mig, men också lurat elaka häxor med min list. Jag har navigerat bland svårflirtade svärmödrar, tappat mer än en glassko och lärt mig sirenernas sång. Kysst både grodor och paddor och en och annan Romeo.
Nog har jag fått andra perspektiv på tillvaron när jag rest med både katter och vildgäss över änglamarker och haven de sju. Än hit och än dit och ända ned i diket har jag slunkit. Varit i bestars magar och vid Nangijalas port och vänt. Jag har varit en mästrande katt i gummistövlar som alarmerat om kejsarens nakenhet, viftat med både mitt onda och goda spö och ännu ränner jag till snickerboa så fort något blir jobbigt. Jag har förvisats till dvärgarnas rike av de som inte gillar att jag lägger min pomperipossnäsa i skogsblötan och fått mer än tre önskningar uppfyllda. Östan om sol, västan om måne, somewhere over the rainbow har jag varit och skrikit mina vårskrin ut över markerna. Om mitt liv är som en saga? Guldkantad av döda möss, barkborrar och dammråttor? Är inte allas liv en saga?
Jag följer ännu mina skattkartor bland de äldsta träden och samlar guldägg av drivved på sjöstränderna. Jag är en taigans människovalp som gärna leker med vilda bockar och grisar tre. Fortfarande svingar jag mitt magiska svärd mot världens cykloper med mina riddarsystrar och lejonhjärtade bröder och jag tror, jag tror, på lyckliga slut.