Makt och ojämlikhet är genomgående teman i Fanny Ambjörnssons forskning och författarskap. Och så förstås frågan: Varför har vi så svårt att hantera det som anses vara kvinnligt?
Fanny Ambjörnsson är professor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Det är ett forskningsområde där man ur ett socialt och kulturellt perspektiv studerar frågor som har med kön att göra.
Sedan doktorsavhandlingen för 20 år sedan om genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer har hon gett ut flera böcker. Gemensamt för dem alla är att de vänder sig till en bredare läsekrets än enbart forskare.
– Jag vill skriva med ett tillgängligt tilltal. Det är en viktig uppgift som humaniora och samhällsvetenskap har, att delta i det allmänna samtalet. Och ärligt talat är jag inte särskilt bra på att skriva renodlat akademiskt.
I böcker som ”Rosa – den farliga färgen” (Ordfront, 2011) och ”Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik” (Ordfront, 2018) undersökte hon vår relation till det typiskt kvinnliga, eller snarare det som brukar uppfattas som typiskt kvinnligt. Men också hur föreställningar om kvinnlighet är beroende av sådant som klass, sexualitet och ålder.
Makt och underordning
Frågor om makt och underordning genomsyrar i stort sett allt Fanny Ambjörnsson skriver. Sedan har hon också en stark dragning till rena vardagligheter, det där som vi gör hela tiden och sällan tänker på som särskilt storslaget eller viktigt, men som sammantaget utgör livet.
– Städning till exempel, det är ju inget man kanske tänker så mycket på. Men när man sätter städningen under lupp blir det tydligt att den handlar om maktrelationer, gränsen mellan privat och offentligt, synen på smuts, vad som räknas som ett riktigt arbete, och så vidare. Jättespännande och viktiga vardagligheter!
Det var tidigt en självklarhet för mig att engagera mig i utsatta människor.
Genusvetenskap är ett växande forskningsområde men fortfarande ganska nytt. Det är också en inriktning som på en del håll upplevs som provocerande, framför allt utanför Sverige.
– Vissa grupper anklagar oss genusvetare för att blanda in politiska värderingar i forskningen. Och visst sysslar vi med frågor som är politiskt brännbara. Men det betyder inte att vi inte använder vetenskapliga metoder eller granskas på samma sätt som annan forskning.
Volontär
Sitt starka intresse för samhällsfrågor fick Fanny Ambjörnsson tidigt. Hon växte upp i en liten by i Västerbotten med akademiska föräldrar, en uppväxt i efterdyningarna av 68-revolten och gröna vågen.
– Det var tidigt en självklarhet för mig att engagera mig i utsatta människor. Det fick jag med modersmjölken.
Hon samlade kläder och skickade till Moçambique och var aktiv i rörelsen mot apartheidpolitiken i Sydafrika. När det första demokratiska valet skulle hållas i Sydafrika 1994 var Fanny Ambjörnsson där som volontär.
Det sistnämnda var omvälvande, inte minst för att hon insåg att det var mer komplicerat än hon trott att som västerlänning åka ut i världen och hjälpa dem som har det svårt. I stället började hon kanalisera sitt engagemang i frågor på närmare håll, som feminism och genusforskning.
Blev vuxen fort
Uppväxten och ungdomsåren skildrar hon i sin personligt hållna bok ”Om Nadja” (Norstedts) som kom 2021. Den handlar om hennes lillasyster som föddes gravt funktionsnedsatt och behövde assistans 24 timmar om dygnet i hela sitt liv. Nadja dog för tre år sedan.
– En del av mitt intresse för utsatthet bottnar säkert i erfarenheten att från 13 års ålder vara Nadjas storasyster. Att bli tagen i anspråk och behöva hjälpa till, men också att på nära håll se hur livet i ett slag kan ta sig en annan vändning.
Fakta
Fanny Ambjörnsson
Fyller: 50 år den 22 juni.
Gör: Professor i genusvetenskap.
Bor: Stockholm. Deltidsboende i Sörmland.
Familj: Sambo och två snart vuxna barn.
Om att fylla 50: ”På ett sätt overkligt, men jag har alltid tänkt på mig själv som äldre än jag är så det känns inte så dramatiskt.”
Så firar hon födelsedagen: ”Födelsedagsfrukost med dans hemma på innergården och sedan lite olika resor med mina närmaste.”
På fritiden: ”Jag umgås med vänner. Och så rider jag gärna. Jag älskar att vara i vårt lilla hus på landet i Sörmland; rensa ogräs, plocka pinnar, ta hand om hagarna. Där kommer jag tillbaka till ett grundläge med rum för tanken.”
Fanny Ambjörnsson beskriver det som att hon blev vuxen fort. Någon typisk tonåring hann hon aldrig vara. I efterhand tänker hon att det nästan var en befrielse att slippa leva upp till rollen som rebellisk och bråkig tonåring. Hon trivs bättre som vuxen än som ungdom.
Nu klurar hon lite på nästa projekt. Kanske kommer det att handla om konflikterna som uppstått om transpersoner som läser sagor på bibliotek.
– Jag skulle vilja undersöka vem som har problem med vad; intervjua bibliotekarier, politiker, barn och föräldrar. Tittar man tillräckligt närgånget kan man få svar även på stora frågor.