På engelska kallas det för Aquired Taste. Det här att saker som först verkar riktigt äckliga att äta kräver en del invänjning men när man väl utsatt sig själv för det tillräckligt många gånger utvecklas inte bara en tolerans utan ett behov. Svårast att vänja sig vid, och att vänja sig av med, är tydligen surströmming, den obegripliga australiensiska jäströran vegemite samt socialdemokratiska synkrona kappvändningar.
Det sägs att det gör ont när knoppar brister. Den smärta som borde dyka upp i balkarna som utgör spannet på oljetankern Sverige när denna gör en hundraåttiograderssväng märks ingenting. Det kan vara så att själva Sverige inte ändrar kurs men det är tydligt att Socialdemokraterna och deras mest trogna sverigebildsförsvarare nu tagit tag i ratten och vridit den rejält.
Likt doften av surströmming ter sig detta ofta ganska osmakligt för den som upplever det för första gången. I synnerhet om det kommer som en överraskning. Men för den som varit med förr och vet att man ibland kan råka ut för fenomenet kan det i alla fall vara underhållande att observera på håll. Särskilt de som är närmare händelsernas centrum än en själv och som inte riktigt är redo för den sensation de ska drabbas av brukar kunna bjuda på en del intressanta reaktioner.
Den tvära svängens centrifugalkrafter pressar partisekreteraren Tobias Baudin så pass mycket att han i sin tur pressar ur sig konstiga inlägg på twitter. Han försöker ge sken av att Socialdemokraterna sedan de fick bära ut sina flyttlådor från regeringskansliet på egen hand tvingat den moderatledda regeringen att höja straffen för brottslingar. Detta trots att Moderaterna nu bara genomför de straffskärpningar de gick till val på och som samme Baudin då beskrev så här:
“Från de högerkonservativa hörs krav på hårdare straff. I blindo famlar de efter ännu en straffsats att höja, ännu en grupp att stigmatisera. Men vi vet att enstaka, om än nödvändiga insatser, aldrig kommer räcka. Och den bilden delas av allt fler.”
Magdalena Andersson (S) i sin tur försöker inte bara genomföra en resursslösande vapenamnesti. Hon vill även lägga tid på blocköverskridande samtal för att få till en nationell samling. Om hon hade varit statsminister hade hon redan sett till att en sådan kommit till stånd. Det är hon säker på. Men om alla partier skulle bjudas in, som de blev till samtalen om Ukraina kan hon inte svara på.
Det här handlar uppenbarligen om att Andersson och hennes medarbetare har märkt att regeringen med stödparti verkligen tänker gå den här vägen. Den samling hon vill få till handlar inte om att skapa förutsättningar för att stoppa gängen. Det handlar om att skapa möjligheten att Socialdemokraterna, om regeringens linje får önskad effekt, kan säga att de minsann var med och tog de avgörande besluten. Även Baudins försök att ta åt sig äran för skärpta straff har samma mål.
Det gör ont när knoppar brister. Men ingen, med möjligt undantag för Tony Irving, kan med så smärtfri lätthet som en socialdemokratisk pamp i jakt på billiga poänger göra helt om när det blir uppenbart att vinden vänt. Kapten Andersson har gett ordern till styrman Baudin och den gamla skattkartan är slängd överbord. Den nya ritas just nu. Vägen mot skatten går åt andra hållet – men krysset är fortfarande på samma ställe; Rosenbad.
Vi som på avstånd betraktar skeendet kan göra det med viss förnöjsamhet. Men inte ens avståndet hindrar oss från att konstatera att det stinker.