Kriget i Ukraina visar på samhällets sårbarhet. Är storskaliga sårbara lösningar där alla fastigheter knyts samman i ett enda stort VA-system verkligen klokt när det finns ny teknik genom enskilda avlopp som möjliggör samma reningsgrad som ett kommunalt system, undrar arbetsgruppen för Höja-Björby.
Leif Östlings bevingade ord ”Vad fan får jag för pengarna?” väckte debatt när det uttalades. Vi kan konstatera att frågan är lika relevant idag. Hur används egentligen offentliga medel? Står nytta med olika satsningar i proportion till kostnaderna?
För oss som fastighetsägare i området Höja-Björby norr om Karlstad har det blivit tydligt att Karlstads kommun bokstavligt talat vill spola ner många miljoner i ett storskaligt avloppssystem som på intet sätt löser det egentliga problemet, övergödningen av sjön Alstern.
Inom Höja-Björby finns ett 30-tal fastigheter vars avloppsystem idag bidrar med ca 9 kg fosfor till sjön enligt rapport från Alsterälvens vattenråd i vilken kommunen ingick.
Löser en minskning motsvarande 9 kg fosfor sjöns Alsterns problem? Nej, samma rapport säger att den totala årliga externa belastningen till sjön uppgår till 3 442 kg, fosfor som främst kommer från jordbruket. Dessutom avger sjöns eget bottensediment ytterligare 806 kg. Totalt alltså ca 4,2 ton fosfor. Kommunen vill alltså satsa 35 miljoner kronor på kommunalt avlopp för att reducera fosfortillförseln till Alstern med 2 promille! När vi frågar kommunen om proportionaliteten i det svarar de att utsläppen från jordbruket regleras i en annan lagstiftning. På direkt fråga till ansvarig tjänsteman på kommunen om det är klokt använda pengar får vi till svar att hen håller med om att det är stolligt. ”Men vi gör bara som vi är tillsagda!”
I de 35 miljonerna ingår inte kostnaden för grävarbeten med mera för oss fastighetsägare. Eftersom kommunen valt en dragning som omöjliggör självfall kommer vi fastighetsägare att tvingas installera LTA-pumpar samt gräva långa sträckor och några dessutom spränga på den egna tomten för att nå förbindelsepunkten. Slutsumman för projektet landar således närmare 40 miljoner för att minska utsläppen med 2 promille! Om kommunen ändå anser att de nio kilona fosfor är ett problem kan vi fastighetsägare lösa det via enskilda anläggningar till en total kostnad av ca 3 miljoner, en tredjedel av vad vi nu förväntas investera. Kommunen och VA-kollektivet får ingen kostnad alls.
Vi är medvetna om att vi på inte sätt är ensamma om att påtvingas stora kostnader till följd av beslut om VA-utbyggnad. Självklart driver vi frågan utifrån eget intresse, men hoppas samtidigt väcka frågan om vad våra gemensamma skattemedel och avgifter används till. Att som kommunen hänvisa till att det är olika lagstiftningar visar på en enorm brist på helhetssyn. Tänk vilken nytta 40 miljoner hade kunnat göra om de i stället hade satsats på fosforfällor i jordbruket.
Kriget i Ukraina visar på samhällets sårbarhet. Är storskaliga sårbara lösningar där alla fastigheter knyts samman i ett enda stort VA-system verkligen klokt när det finns ny teknik genom enskilda avlopp som möjliggör samma reningsgrad som ett kommunalt system? Den nya VA-lagstiftningen som trädde i kraft 1 januari 2023 kräver att sådana lösningar undersöks. Kommunen struntar i den politiska viljeinriktningen och säger att de inte behöver följa den nya lagen eftersom beslutet redan är taget. Men som vi ser det ger den nya lagstiftningen kommunen möjlighet att ompröva ett dåligt och dyrt beslut.
Våra frågor till kommunfullmäktiga och kommunstyrelsen är;
Är storskaliga dyra sårbar VA-projekt mot bakgrund av vad vi framfört verkligen lösningen för framtiden?
Avser kommunen att ompröva redan tagna beslut mot bakgrund av att lagstiftningen numera säger att särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön?
För Arbetsgruppen för Höja-Björby
Sofie Hällqvist
Gunnar Glöersen
Anna Dolk
Petra Gryttman Höyhtyä
Charlie Bäckstrand