Hennes böcker har kallats ”Noréndrama för de yngsta”. Illustratören Stina Wirsén gestaltar stora känslor för små barn.
– Människans känsloliv intresserar mig och jag vägrar väja för det mörka, säger hon.
Stina Wirséns liv kretsar kring Södermalm i Stockholm. Hon bor i en lägenhet vid Vita bergen och ett stenkast hemifrån ligger hennes ateljé. Därinne vittnar penslar, stora vita pappersark och pennor av alla de slag om hennes kreativitet.
Yrkesbanan tycks nästan ha varit utstakad på förhand. Mamman, barnboksförfattaren Carin Wirsén, står bakom böckerna om ”Rut och Knut” och pappan var skulptör och formgivare. Stina Wirsén drömde tidigt om att ha ett eget ställe att arbeta, som pappan hade.
– Och nu har jag en ateljé, lika stökig och underbar som hans.
Så länge hon kan minnas har hon tecknat, målat och gestaltat – hon hade för vana att ligga under bord och soffor och rita.
– Mina tidigaste alster är inte helt olika mina senaste: huvudfotingar med starka känslouttryck. Det är roligt att se, redan som fyraåring hade jag hittat min stil.
Eller, rättar hon sig snabbt, hon hade hittat en av stilarna. Hon arbetar med många olika uttryck och projekt. Ibland är publiken vuxen, ibland är de barn. Oftast både och.
– När jag jobbar med småbarnsböcker finns ju alltid en vuxen mottagare också.
Hon ler snett och fortsätter:
– Genom åren har det hänt att vuxna frågat varför jag ritar så fula barnböcker, eftersom de har sett att jag har en helt annan stil när jag tecknar för vuxna. Det bottnar i ett hantverkskunnande, jag använder olika bildspråk beroende på vad jag vill uttrycka. Barn har sällan problem med att mina bilder är för fula.
Stina Wirsén väljer inte bort tunga ämnen. I ”Vem”-böckerna gestaltas stora känslor som avundsjuka, ilska och glädje.
Konst och kultur kan ge barn nycklar och redskap för att förstå livet och vår komplexa tillvaro.
– De mest fundamentala känslorna intresserar mig och det är ju dem livet kretsar kring. Jag tror att konst och kultur kan ge barn nycklar och redskap för att förstå livet och vår komplexa tillvaro.
Hon var med i projektet när författaren och överlevaren Hédi Fried skildrade Förintelsen i barnboken ”Historien om Bodri” 2019, i vilken Wirsén stod för illustrationerna. Hon har också berättat om våld i nära relationer i ”Liten och trygg”, som skrevs på uppdrag av Brottsoffermyndigheten.
– Barn backar inte för svåra ämnen och vill ofta läsa boken flera gånger i rad för att förstå. När jag skrivit om till exempel döden kan vuxna bli nervösa, men barn vill bara veta mer. De relaterar till sin värld och har kanske begravt ett husdjur eller känner någon som har gått bort. De läser, funderar och bearbetar.
Stort ansvar
Som barnboksförfattare tycker hon att hon har ett stort ansvar.
– Jag försöker ha öppna, hoppfulla slut i böckerna, men de måste inte nödvändigtvis sluta lyckligt bara för att de riktar sig till barn.
Fakta
Stina Wirsén
Gör: Illustratör, konstnär och författare.
Fyller: 55 år den 15 juni.
Familj: Man, tre vuxna barn, två barnbarn. ”Och en stor och dynamisk vänkrets.”
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Aktuell: Med barnboken ”Vems kalas” (Bonnier Carlsen).
Om att fylla 55: ”Det är väl toppen. En snygg ålder också – med två stilrena femmor.”
Så firar hon födelsedagen: ”Ingen aning, men jag hoppas på jordgubbar och champagne.”
På fritiden: ”Går på loppis, träffar barnbarn och arbetar. Arbetsliv och fritid flyter ofta ihop för mig.”
Oväntad talang: ”Jag har ingen vidare sångröst men memorerar låttexter sjukt bra.”
Många författare och illustratörer börjar karriären med barnböcker, för att sedan börja skriva för vuxna. Men Stina Wirsén drömmer inte om det.
– Att skriva och göra bilder, teater och film för små barn är ett privilegium och en ynnest, för bättre publik finns inte. Är pjäsen tråkig reser de sig och går. Du får väldigt direkt och uppriktig feedback.
Tappar tid och rum
Hon liknar sin kreativitet vid lek, även när hon arbetar med konst och illustrationer för vuxna.
– Vid ritbordet känner jag samma känsla som jag hade när jag var liten. Jag blir helt uppfylld, tappar tid och rum och känner ingen hunger.
Alla som någon gång har gläntat på dörren till sitt kreativa rum kommer att vilja dit igen, menar hon.
– Det kan vara en uppförsbacke på vägen, men sedan är det total frihet.
Utanför fönstret i hennes ateljé leker barn i parken och kaféerna är fullsatta.
– Jag älskar att se hur livet pågår och är svag för storstadens anonymitet. Det stimulerar mig och jag behöver inte delta aktivt för att finna inspiration. Det räcker att kika ut genom fönstret eller ta en promenad längs gatan.
– Jag gillar asfalt. Naturen, däremot, är inget för mig. Jag är rädd att gå vilse i skogen och gillar inte insekter.