När sångaren Michael Bublé i våras landade på Arlanda uttryckte han sin uppskattning över de fotografier av kända svenskar som finns i ankomsthallen. Han uppmanade sitt hemland Kanada att ta efter och på samma sätt visa stolthet över artister, skådespelare, idrottsstjärnor och vetenskapsmän.
Utställningen ”Welcome to my hometown” är onekligen ett trevligt inslag på Arlanda flygplats. Men i allmänhet är det nog få som skulle beskriva patriotism som kännetecknande för Sverige.
När vi berättat om svensk historia har vi ofta varit mer måna om att lyfta fram det som varit dåligt än det som varit bra, likaså har vi varit duktiga på att utmåla svensk kultur som tråkig jämfört med andra länder. Däremot har vi gärna framhävt dagens Sverige som något upplyst och modernt, ett slags idealland som hela världen borde vilja orientera sig mot.
Den svenska modernitetsvurmen har många gånger utgått från att socialdemokratins intåg i svensk politik var ett slags år 0. Med det synsättet blir svensk historia och svensk kultur lätt ovidkommande för det nya samhällsbygget.
Därför var det en smula förvånande, om än glädjande, att Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson nyligen förklarade att hon definierar sig som patriot (Aftonbladet 6/6).
Uttalandet gjordes på nationaldagen, då Andersson framträdde i folkdräkt från Västernärke. Det är en talande bild för att patriotism – fosterlandskärlek – inte står i konflikt med att vara stolt över sin bygd eller sin hemstad. Tvärtom är de två sidor av samma mynt.
Andersson nationaldagstalade i Falun. Inte långt därifrån, i Mora, invigdes samma dag en ”Walk of Fame”. Med inspiration från de berömda trottoarstenarna i Hollywood har sju personer med koppling till staden fått sina namn på gatstenar, bland annat Anders Zorn och Nils ”Mora-Nisse” Karlsson.
Liknande hyllningar finns även på andra orter, men fler kommunpolitiker borde låta sig inspireras. Någon kanske invänder att det är tramsigt att importera ett amerikanskt fenomen, men kliven på de namngivna gatstenarna bör ses som ett första steg mot en mer synlig lokalpatriotism som även kan yttra sig på andra sätt.
Att uppkalla gator och torg efter betydelsefulla personer kan vara ett sådant, som med Zarah Leanders plats utanför Karlstad teater. Att resa statyer är ett annat: Sven-Erik Magnussons staty på Sandgrundsudden bakom Värmlands museum är ett bra exempel.
Man gör nog klokt i att endast låta döda personer bli föremål för dylika hyllningar. De upprörda känslorna kring Zlatanstatyn i Malmö gör den saken tydlig. Men inte ens det är en garanti för att det aldrig kan bli fel. I Göteborg bytte Viljo Nousiainens gångväg namn till Friidrottens väg, efter att höjdhopparen Patrik Sjöberg med flera hade vittnat om sexuella övergrepp.
Generellt är det dock positivt att lyfta fram personer vars insatser – lokalt eller nationellt – förtjänar att uppmärksammas. När vi påminns om vilka de var blir våra egna rötter lite starkare och de inspirerar oss själva att fortsätta växa som människor.
På sikt vore det välkommet om det även restes fler stora statyer i svenska städer, i stil med statyn av Karl IX vid Residenstorget i Karlstad. Det vore konstigt om inte vår samtid skulle sätta de spår i stadsbilden som tidigare generationer har efterlämnat till oss.