När Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523 lämnade Sverige Kalmarunionen och blev åter ett självständigt land. Jubileet av 500 år av obruten självständighet har förvisso uppmärksammats både hemma och utomlands, men firandet har varit påfallande återhållsamt.
Bristen på entusiasm har nog att göra med synen på nationalstaten och nationalism som något alltigenom dåligt. Men det finns andra synsätt. Exempelvis menar statsvetaren Yoram Hazony att nationalstaten är det bästa alternativet till klanvälde och imperier, och att nationalismen historiskt ofta varit knuten till självständighetsrörelser som velat bryta sig ur imperier.
Hazonys tankar ger perspektiv på det svenska nationalstatsbygget. Innan Gustav Vasa dominerades det svenska samhället av ätter och var del av det danska imperiet. Vasas nationalstatsbygge – centraliserad administration, höga skatter och stående armé – gav upphov till en självgenererande process vi lever med än idag. Det fungerade för att det som blev Sverige var ett område med någorlunda likartat språk och kultur som kunde bemästras utan för många uppror.
Detta är en intressant i en tid där vi håller på att återinföra klansamhälle och det som närmast kan liknas vid landskapslagar i utanförskapsområden samtidigt som det transnationella EU utvecklas till ett slags modernt imperiebygge.
När Europaparlamentet diskuterar lagstiftning, regleringar och beskattning i Strasbourg används Kalmarunionen förstås sällan som historisk parallell. Men som europaparlamentariker är parallellen påtaglig när man läser Carl Grimberg ord att den ”djupast liggande orsaken [till Kalmarunionen problem] var, att dessa danska kungar ej förmått se unionstanken i stort, se de skandinaviska rikena som likaberättigade, utan för dem var Danmark huvudlandet och Sverige blott en inkomstkälla och hjälp åt detta deras eget land.”
Svenskarnas syn på vad EU borde vara – ett samarbete för att maximera välstånd med minimal utländsk politisk styrning – verkar vara snarlik dåtidens svenskars syn på Kalmarunionen. 500-årsjubileet och Kalmarunions upplösning ger ett intressant perspektiv på hur Sverige kan komma förhålla sig EU:s utveckling. Det fanns, visade det sig, en gräns för vad dåtidens svenskar kunde acceptera vad gällde utländska beslut och pålagor.
Att vår syn på EU skiljer sig från den på kontinenten kan nog spåras tillbaka till att vår historiska erfarenhet som självägande bönder format en beundran för oberoende. På kontinenten dominerade livegenskap vilket resulterade i en större acceptans för detaljstyrning ovanifrån.
När Sverige om en månad lämnar vidare ordförandeskapet hoppas jag att vi får en debatt om erfarenheten av tre decennier av EU-medlemskap som tar sin utgångspunkt i vår historia. Min förhoppning är att vi anammar ett nytt förhållningssätt gentemot Bryssel och i större utsträckning hävdar vår svenska vision för unionen.
Om vi inte får till en ny relation till EU tror jag vi kommer få en ny upprorsanda den dag vi åter ska beskattas av utländska fogdar.
Charlie Weimers, EU-parlamentariker Sverigedemokraterna