Ibland kan man tydligt se att det finns fraktioner inom ett politiskt parti. Moderaterna har något slags inofficiellt rekord i detta där både Slaget i Lycksele och uppdelningen i pojkar och flickor skett inför halvöppen ridå. Nu är dock Centerpartiet på väg att utmana om förstaplatsen på prispallen.
Aftonbladet rapporterar om att partiets ekonomi är sämre än någonsin och får det bekräftat från högsta ort. Att ta partiet hela vägen från 6,6 procent i valet 2010 till 6,7 procent 2022 har kostat 1,1 miljarder. Det är inte en överdrift att säga att det är en väldigt dyr tiondels procent.
Partiledaren Muharrem Demirok duckar effektivt för frågor som fiskar efter kritik mot företrädaren på posten. Den uppmärksamma kan dock märka att han inte heller går i försvar. Han vill helt enkelt inte prata om det så han tar till den välbeprövade, och något luggslitna, taktiken att svara på en annan fråga. Inget ansvar skall kastas på de som lämnat.
Samtidigt går Daniel Bäckström ut och efterfrågar just ansvar. Förstanamnet på centerns värmlandslista, som förlorade kampen om partiledarposten och numera kan tituleras förste vice ordförande, skriver tillsammans med partiets skattepolitiske talesperson Helena Lindahl i Expressen Debatt:
“Det är inte bönderna, livsmedelsföretagen eller åkerierna som beslutat om att ta betalt i varenda del av matvarukedjan. Det är de politiska beslutet som lett fram till detta och konsekvensen har blivit ett utarmat inhemskt jordbruk och en livsmedelsförsörjning som inte är tillräckligt god för att vi ska kunna klara produktionen i tid av kris och krig.”
De har naturligtvis helt rätt i detta. När företrädare för staten, om det så må vara regering eller opposition, skuldbelägger den lokala livsmedelsaffären är det på gränsen till vad som är tolererbart. Den genomsnittliga vinsten hos en ICA-handlare är under fyra procent medan staten tar in pengar på varje transaktion från det att utsädet köps in av bonden tills dess att limpan ligger på frukostbordet. Dessutom är insatsvaror som el, bränsle och kompetens alla redan hårt beskattade.
Demiroks synsätt är väsensskilt från de genomtänkta resonemang som Bäckström och Lindahl för fram. Sprickan är tydlig och oddsen på att någon annan är partiledare nästa gång det är dags att gå till valurnorna sjunker i takt med att den vidgas.
Är det ens möjligt för Demirok att vända detta? Frågan är svår att besvara utan att först fundera på om han vågar säga det som måste sägas. Annie Lööf kanske hade fel när hon sa att det inte alltid varit lätt – men ändå alltid rätt. Skulle nuvarande ledning våga vända på denna sten eller till och med kasta den rätt genom det glashus de nu sitter i så skulle chanserna för Muharem att sitta på hedersplatsen på valvakan öka betydligt.
Men förmodligen kommer detta inte att hända trots att det är uppenbart vad som behöver göras. Bron är sprängd och det finns ingen färghandel i närheten.