Från Kronoparken till de stora scenerna – nu sjunger Amie Foon för kungen

Prisade mezzosopranen Amie Foon från Karlstad tog en krokig väg till en yrkeskarriär inom den klassiska musiken – och den började på Kronoparken.

På onsdag sjunger hon för kungen.

– Det gäller att hålla tungan rätt i mun och säga Ers majestät!

På onsdag eftermiddag, den 7 juni, tar Amie Foon emot ett stort stipendium på Drottningholmsteatern utanför Stockholm.

Stipendiet från teaterns vänförening är på hela 100 000 kronor.

– Det här är verkligen för att jag ska ha möjlighet att fördjupa mig inom barockgenren och lära mig hur jag ska använda mitt instrument i den genren. Även om jag inte är en konventionell barockröst så gör jag mig bra i den genren och vill utveckla det mer. Det är ett superprivilegium att få det här, sån lyx, säger hon.

Vid onsdagens divertissement ska hon sjunga, iklädd 1700-talsperuk och en tidsenlig klänning i havsgrönt siden, med prominenta åhörare.

– Kungen och drottningen medverkar och delar ut stipendiet. Det är jag absolut nervös för. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och säga Ers majestät. Får man ens säga ni? Jag tror jag får en breafing innan av hovet! säger hon.

”Lite kringelikrokigt”

”Amie Foons varmt, vackert klingande mezzosopran i kombination med stark scenisk närvaro gör henne till ett självklart val för Vännernas Operastipendium 2023” skriver juryn.

Lika självklart var det inte att det skulle bli en operasångare av Amie Foon från Karlstad.

– Det har varit lite kringelikrokigt, säger hon.

Hon hann fylla 16, innan hon upptäckte den klassiska musiken.

– Många av mina kollegor har musikbakgrund som börjat tidigare. Många kanske började spela fiol när de var små eller sjöng i kör. Medan de höll på med det och gick musikklasser och så där, då var jag i skogen. Det är mycket fin skog på Kronoparken och vi lekte där jättemycket. Vi lekte Ronja Rövardotter i skogen, jag och min syster och vår grannkompis, berättar hon.

Von Wachenfeldt visade väg

Men visst fanns musik med på ett hörn. Hon gick på en skola med Montessori-inriktning och minns med glädje när hon i femman fick göra huvudrollen i en musikal i skolan.

– Sen gick jag på Frödingskolan på högstadiet och där hade jag en fantastisk musiklärare, Mattias von Wachenfeldt. Han var jättepeppande och fin och uppmuntrade min sång. Jag sjöng mer och mer, sjöng på skolavslutningar och så där och började ta sånglektioner på kulturskolan och han uppmuntrade mig att söka musiklinjen på gymnasiet.

Själv hade hon tänkt något med naturvetenskap, men musikgymnasium blev det, med planen att sjunga pop och jazz:

– Jag hade ingen relation med klassisk musik över huvud taget när jag började, men jag började spela cello när jag började där. Då var jag 16 och signade upp mig på kulturskolan på cello och det var genom den jag upptäckte klassisk musik, började lyssna på klassiskt och spela i kulturskolans orkester.

Tittade bara ner i diket

I den vevan såg hon sin första opera – och tyckte den var jättetråkig.

– Jag tittade bara ner i orkesterdiket. Jag upptäckte inte ens scenen. Jag hade precis upptäckt klassisk musik och orkester och var uppslukad av det.

Men när hon lite av en slump provade att sjunga en Mozartaria i skolan, hände något.

– Min sånglärare sa: ”Jag tror det blir en operasångerska av dig en dag”. Jag tyckte hon var knäpp! Det var inget jag såg framför mig eller kunde identifiera mig med, för mig var det väldigt främmande, men det fanns ändå något där som intresserade mig och jag fortsatte lite med det.

Först på Kävesta folkhögskola föll opera-polletten ner på riktigt. Hon sökte både klassisk och jazz-inriktning där och kom in på klassisk.

Åttonde reserven kom in

– Jag var åttonde reserv och det var verkligen bara att jag råkade, egentligen. Jag sökte i sista minuten och var inte alls säker på att jag ville jobba med musik.

Väl där kom insikten.

– Det här är ju min grej. Det var det här med teatern, skådespelet och dramat som lockade mig. Då bestämde jag mig för att ge det här en chans.

2021 gick hon ut från Operahögskolan i Stockholm – rakt ut i en tuff tid.

– I pandemin hade jag sångjobb i London egentligen som blev inställda. Då jobbade jag på Espresso House istället.

Först pandemi - sen karriär

Snart tog dock karriären fart. Hon har just förnyat sitt ettårskontrakt med Norrlandsoperan med ytterligare ett år.

– Jag har fått göra otroligt fina grejer där, väldigt intressanta produktioner, bra roller. Jag har jättefina kollegor och det är väldigt tryggt att få vara på en och samma arbetsplats, speciellt i starten. Det är ett bra ställe för mig att utvecklas som sångare.

Att Norrlandsoperan ofta satsar på modern opera är ett stort plus:

– Det är exakt det här jag vill göra med min karriär: att skapa ny opera för framtiden!

Tidlösa verk och nydaning

I operavärlden handlar det också mycket om traditioner och historia.

– Det finns helt underbara operaverk som är 200 - 300 år gamla och det finns en anledning till att de görs hela tiden, för de är så tidlösa och går att relatera till för den moderna människan. Jag vill inte förringa det och jag tycker att det finns ett värde i det, men det finns också ett värde i att göra nytt. Det har fått lite uppsving känner jag med modern opera. Det görs mer och mer och jag vill verkligen vara med på det tåget.

Men, tillägger den nyblivna barockstipendiaten, hon tycker också mycket om barock och ser utrymme för nytolkning även i riktigt klassiska verk.

– Det tycker jag också är ett framtidståg och en flagga att bära: att bära upp de här gamla verken, hålla dem vid liv, så de inte faller i glömska, och det gör man genom att inte fastna i gamla hjulspår och slentrianberättandet av dem.

Apropå traditioner: När ska du bli en klassisk operadiva?

– Det kommer jag absolut inte att bli. Man måste ha ett visst mått av självförtroende och det kan lätt gå över till arrogans och narcissism, men det gäller verkligen att hålla balansen där. Det är väldigt mycket individuellt och elitistiskt att vara operasångare, men det är också väldigt mycket teamwork. Att jobba tillsammans med sina medspelare och kollegor på och bakom scenen och i diket, det är verkligen något jag värdesätter.

– Kan man bli en diva om man kommer från Kronoparken och växer upp i skogen?

Divan kanske är lite omodern också?

– Ja, det tror jag. Det var nog mer förr. Det accepteras inte idag. Med det sagt så finns de ju därute! säger hon, men tycker att hon varit förskonad från tjuvnyp.

– Jag har haft mycket tur och goda erfarenheter när jag jobbat nu med mer erfarna kollegor, som varit väldigt peppande och stöttande. Jag har kunnat ställa frågor och lära mig och känna mig trygg.

”Jag hör bara dig”

Den kringelikrokiga vägen har blivit lite rakare; tjejen från Kronoparken har hittat sin plats.

– Jag har dragit nytta av egenskaper som jag har och inte var fördelar i skolan, typ att jag var pratig och högljudd. Jag sa alltid till mitt försvar att ”det är inte bara jag som pratar” och fick till svar ”men jag hör bara dig”. Nu tjänar jag pengar på det, säger hon och skrattar.