Vill nu berätta om min pappa som blev tvungen att flytta till ett särskilt boende för att få mer trygghet eftersom han inte kan klara sig själv. Förut hade han hemtjänst när han bodde i lägenhet, personalen tog väl hand om pappa. Han fick komma ut på promenader och på dagverksamhet två gånger i veckan. Men sen han flyttat till särskilt boende har allt blivit mycket sämre.
Pappa har snart bott på boendet i tre år. I början ringde han till mig och sa att han var törstig. Han kan inte ta sig nåt själv om det inte står nåt framme, klarar inte att larma på larmklockan och är verkligen beroende av personalen. Nu klarar han inte att använda telefonen heller.
På ett boende ska man få en kontaktperson inom tre veckor. Pappa fick det efter mer än två år efter att jag ifrågasatt detta. Jag har träffat kontaktpersonen en gång tillsammans med pappa och då skrev vi i Boken om mig vad pappa har jobbat med och vilka intressen han har. Så under drygt två års tid visste personalen inget om min pappa. Efter detta samtal har jag blivit lovad av enhetschefen att kontaktpersonen skulle höra av sig till mig en gång i veckan för att jag skulle få reda på hur veckan varit och för att jag skulle känna mig lugnare och veta att allt är bra med pappa men jag väntar fortfarande på dessa telefonsamtal för det har inte kommit ett enda än. Eftersom jag jobbar själv i vården så vet jag vad som krävs för att vara kontaktperson. Man ska ha en nära kontakt med anhöriga och en bra dialog om vad som är bäst för pappa.
Så gott som alltid ligger min pappa i sängen när jag kommer på besök, ofta blöt i blöjan och alltid törstig. Pappa kan inte gå upp själv utan behöver hjälp, han sitter i rullstol. De flesta gånger jag kommer frågar han om vi ska gå ut och gå. Pappa har alltid varit en träningsmänniska och älskar utevistelse, har också varit en social person och älskat musik. Ibland när jag kommit dit har pappa inte pratat med mig ens utan han har varit helt tyst och sett ledsen ut, men när vi då gått ut så har det gått tio minuter och han är som vanligt igen, pigg och pratsam.
Har haft samtal med enhetschef om att pappa vill ha promenader men det verkar inte fungera. Han betalar hela sin pension för boende och omvårdnad och får inte ens komma ut, som är så viktigt för honom. Jag som anhörig känner en väldig oro för min pappa om hur han tas om hand. Jag tycker att man som anhörig ska känna sig trygg. När man kommer och hälsar på är det svårt att få tag på nån personal. Svårt att få reda på hur dagen varit för pappa. De flesta i personalen verkar inte speciellt pigga och glada och man känner sig inte speciellt välkommen. Det finns personal som verkligen är pigga och gör sitt jobb fullt ut men det är ju bara ett fåtal. För mig känns det som dödens väntrum, det är alltid tyst och jag har aldrig sett att det har varit nån aktivitet där. Ingen musik som spelas för att pigga upp lite. Pappa kan ju inte sätta på tv:n ens. Jag hoppas att nån gör det nån gång, han har alltid älskat sport. Han har också klagat på att viss personal är hårdhänta.
Det finns personal som pratar barnspråk med de boende, hur tror ni det känns? Pappa har även blivit matad i sängen. Det var ju en ren slump att jag kom just då, vet ju inte hur många gånger detta har hänt, men det är ju kränkande för pappa som kan äta själv. Är det för jobbigt att hjälpa pappa upp till måltiderna? Personalen säger ofta att pappa är trött. Inte undra på det om han ligger i sängen hela tiden och inte får vara med på några aktiviteter. Han får helt enkelt för lite stimulans. Och om man är 95 år har man rätt att vara trött men man måste aktiveras ändå för att inte tappa allt. Eftersom pappa är gammal vill jag ju som anhörig få reda på om han mår sämre nån dag för då hälsar man ju på oftare. Det har hänt att jag ringt och fått reda på att han har varit sämre, men ingen har kontaktat mig trots att de vet att de kan ringa mig när som helst på dygnet. Hur ska man då känna sig trygg som anhörig?
Jag kom till pappa en eftermiddag och det luktade avföring i hela lägenheten fastän dörren var öppen. Pappa låg som vanligt! Svårt att få tag på personal som vanligt. Jag undrar hur länge han legat så och om jag inte hade kommit hur länge skulle han då fått ligga innan han blivit bytt på? Har kommit förut på eftermiddagar och han har inte varit påklädd och inte varit uppe på hela dagen. Ska det vara så? En annan gång när jag kom låg pappa inte påklädd, genomsur i blöjan, blött i sängen. När jag bytte på honom var han helt uppfrätt nertill, han skrek för det gjorde så ont när han blev tvättad. Ska man behöva lida så? Är det mitt ansvar som anhörig att göra detta? Spar personalen på blöjor eller gör de inte sitt jobb? Och varför är det så svårt att kontakta sjuksköterskan när nåt sånt här händer så inte pappa behöver lida så? Det heter ju bra omsorg och god omvårdnad men det tycker inte jag att pappa har fått. Han har blivit mycket tystare, mer passiv, apatisk, nedstämd och ledsen sen han flyttade till boendet. Personal har inte tagit tillvara på hans resurser och det han kan själv. Vart har den goda omvårdnaden tagit vägen för de äldre? Och tänk på alla som inte har några anhöriga, hur sköts de om då? Vore min pappa lite yngre skulle jag flytta honom på en gång.
Det måste hända nåt nu! Det är ren vanvård för vissa på våra boenden.
Jag vill att alla gamla och sjuka ska få ha det bra sista tiden i livet. Alla har rätt till att få vara rena och fräscha, torra i blöjan, mätta, otörstiga och inte ha ont. Det är de värda! Och vi kommer ju också dit till slut.
Ledsen anhörig