När Agnes var två år lärde hon mig hemligheten om pelargoner

Minns ni Agnes från min förra krönika?

Jag passade ju henne vansinnigt ofta som förskolebarn. Nu följer jag hennes väg fram mot studentfirande, bal och mösspåtagning.

Bara för att ni ska se hur tajta vi var en gång, den lilla rödtotten och jag, så får ni se en bild från då – och en bild från nu.

Jag försöker se uppstoppad och en smula konserverad ut på det nya fotot.

Det lyckas väl så där... Likadant med Agnes, kanske. Tiden går.

Så här tänkte jag då:

Ibland kan jag tycka att Agnes blivit en smula domderande. Som om hon är Selma och jag är Lilla Fridolf. Eller Lilla Farfar, snarare.

Vi har oftast en ganska okomplicerad relation. Jag säger ”hej” till henne. Hon säger ”Läsa bok” till mej. När jag är lite ovillig – efter kanske sisådär en 27 böcker – så säger hon ”Läscha bok” istället. Lite flickigt så där. Som om hon lärt sig ett slags kvinnlig list redan. Självklart läser jag en 28:e bok då. Lite flickigt fjäsk har jag aldrig sagt nej till.

Ibland är hon dock mer bestämmande än så.

Jag har ju skrivit en del barnböcker. Dom läser jag helst. Agnes favorit heter Maddes fredag som är en story om en mamma och hennes dotter och deras katt. ”Läscha Madde”, säger Agnes om hon är sugen på en 29:e saga. Det är hon alltid.

Häromdagen spände hon sina barnblå ögon i mig när jag hävdade att jag skulle göra kaffe istället för att läsa för henne.

Det tyckte hon var en dålig idé.

Hon gick och hämtade Madde. Tittade strängt på mig, rätade upp huvudet som hon haft en smula ödmjukt på sned, och sa:

– Den här har jag skrivit.

– Ja, det är ju troligt, sa jag en smula stramt.

– Det är ju troligt, svarade Agnes något mindre stramt. Hon är ganska duktig på att upprepa saker man säger.

– Självklart, Agnes, sa jag.

– Självklart. Vill du att jag ska läsa den för dej, sa hon uppmuntrande.

– Ja, tack, sa jag.

Så ”läste” hon boken och gav en mycket egen, men trovärdig tolkning. Lite mumlande, lite inåtvänd, lite som en rappare som pratar fram en story.

– Vill du att jag ska läsa den, sa jag när hon var klar.

– Läsa den, förtydligade hon. Och så gjorde jag det. Hon verkade åtminstone relativt nöjd med min tolkning.

Annars tror jag att Agnes kan bli en smula trött på vandringarna bland mina pelargoner och det där med att noppa dem har hon inte riktigt kommit in i. Årets växter har ju dessutom varit enorma och knappt har en blomma slagit ut i den sydafrikanska värmen här innan den börjar mörkna och det är dags att noppa bort den.

Agnes ser inte ut som om hon gillar att jag tar bort blommor som fortfarande är vackra men påbörjat sitt åldrande. Det är en egenskap som hon delar med de flesta jag känner, men en stram och offensiv pelargonskötare vet ju att man ska noppa så fort en blomma börjar bruna till sig. Då kommer det ju som bekant fram fem nya på någon vecka.

Sånt där pratar jag med Agnes om.

Hon ser måttligt road ut. Antagligen tycker hon att det tar för mycket tid från litteraturen. Dessutom verkar hon inte särskilt imponerad av mina pelargoner överhuvudtaget. Kanske tycker hon att det är tantblommor. Kanske tycker hon bara att de är för små.

Jag undervisar henne dock vid tillfälle om de saker som är mest nödvändiga för en tvååring att känna till. Som skillnaden mellan en Mårbacka och en bonnpelargon och att det är ytterst jobbigt för en Mårbacka med för mycket vatten. Vatten på fatet är inte bra, säger jag.

– Inte bra, upprepar Agnes och så nickar vi förnumstigt åt varandra och Agnes tar sin röda vattenkanna och häller på en kanna till på den redan lagom dränkta Mårbackan.

– De tycker inte så mycket om att vara blöta om fötterna, säger jag, men Agnes har slutat lyssna för länge sen.

En dag var vi ute och gick i en park.

Agnes var lite på rymmen och stod och balanserade på ett räcke. Det var skönt i skuggan. Hon balanserade och testade att inte hålla sig fast med händerna. Jag gjorde likadant, jag har alltid inbillat mig att ett relativt inställsamt uppträdande är ett bra sätt att ta kontrollen över barn.

Agnes tittade på mig och såg förtjust ut. Jag tror att hon instinktivt förstod att jag fjäskade. Antagligen var det därför hon beslöt att sätta in sin stöt där hon trodde att den skulle ta allra hårdast.

Hon tittade förtjust på mig.

Sen lyfte hon blicken upp mot ekarna som var enorma över våra huvuden. Jag tittade på dem och uppskattade deras ålder till hundra år – minst. De var mycket vackra och mycket imponerande. Agnes fick på nytt sin domderande blick. Så pekade hon på ett av träden och sa:

– Det där är min pelargon.