Fem konstnärer möttes i ett gemensamt, gränsöverskridande projekt i finnskogarna – då uppstod konst till en hel utställning.
Nu har den landat i Finnskogscentrum i Lekvattnet utanför Torsby och lockar med såväl skimrande abborrfenor i luften som en jordnära men portabel skogspaviljong.
De fem konstnärerna Jasmin Daryani, Camilla Edström Ödemark, Pia Högman, Malin Lin Nordström och Therése Olsson i möttes i ett residensprojekt som inleddes 2020. I projektet knyts tre regioner ihop – Värmland, Gävleborg och Dalarna – genom den gemensamma, gränslösa finnskogen.
Utställningen ”Falnande språk - ur finnskogen”, som öppnade i Lekvattnet på onsdagen, visar vad projektet landat i rent konstnärligt.
Magiska nätter
De fem har utforskat finnskogskulturen på många sätt. De har prövat på att tälja, vandrat i skogarna, lärt sig om svedjebruk och om hur det gick till när skogsfinnarna kom och förvandlade landskapet, men de har också fått övernatta tillsammans i rökstugor och finngårdar.
– Det var ju helt otroligt. Det var magiskt! säger Pia Högman från Gävle.
– Idén var att vi utifrån våra respektive konstnärliga ingångar och vårt arbete skulle kunna ta till oss det som väckte något i oss, säger Malin Lin Nordström från Hallstahammar.
Partytält i trä och näver
Hon har fogat samman stora, knotiga grenar till skulpturer, medan Pia Högman skapat en ”Nomadisk paviljong”, som hon beskriver som en social skulptur.
– Den är som ett partytält man kan ta ner och flytta, säger hon.
Någon fladdrande plast använder hon dock inte, utan det är hållbara material: trä i stommen och sammanpressad näver i takbeläggningen.
Spår vintern i fenorna
Utställningens namn Falnande språk syftar i första hand på skogsfinska ord och uttryck som trängts undan och bleknat med tiden, men konstnärerna har tolkat det bredare än så.
Hagforskonstnären Therése Olsson har skapat verket Fenomen, som hänger högt upp i luften, rakt innanför centrets entré. Det består av foton på abborrfenor, som fogats in i glas.
– Jag har tänkt mycket på tid när jag gjort det här verket och att ta tillvara på våra förfäders kunskaper, säger hon och berättar om traditionen att spå i abborrfenor.
– Om man fiskar upp en abborre på hösten när vattnet vänder, ska man se hur pass svärtade de är.
Mörka fenor ansågs sia om en kommande, svår och sträng vinter.
Att spå i fenor är ett exempel på att försöka tolka ett slags språk, som håller på att falna, tycker Therése Olsson.
Naturens tecken
– Man tittar inte så mycket på naturens tecken längre, det som den försöker säga till oss och berätta om bara genom att vi ser och upplever. Det kanske vi håller på och förlorar.
Hon tror dock att det finns hopp. Även om normen idag verkar göra att många känner sig mer eller mindre tvingade att flytta från natur och glesbygd till städerna, finns också en motsatt riktning.
– Vi ser mer och mer värdet av naturen och hur vi ska ta hand om den. Jag tror det är viktigt att hålla sig kvar vid sin plats, om man vill att den ska fortsätta att vara levande. Jag känner en stark dragning dit.
Sommarutställning
Utställningen ”Falnande språk - ur Finnskogen” blir sommarens stora utställning på Finnskogscentrum, efter att tidigare visats i Dalarna och Gävleborg.
I Lekvattnet får den en egen del av museet, men har ändå en tät kontakt med resten av samlingarna och verksamheten där.
– Det känns så bra att visa den här för den lirar så bra med andra berättelser om Finnskogen som vi har här, säger Karin Åberg Waern, utställningschef på Värmlands museum.
Historia och samtid
Hon konstaterar också att det som konstnärerna skapat till utställningen inte bara handlar om Finnskogen i ett historiskt perspektiv.
Konstverken pekar också mot högaktuella frågor som migration, språk, hållbarhetsfrågor, naturresurser...
Som när Jasmin Daryani forskar i de så kallade lösfinnarnas historia och drar paralleller med nutiden.
– Om vi blickar framåt i tiden, hur kommer papperslösas historia idag att förvaltas? Kommer de också att enbart bli synliga efter myndigheternas register? säger konstnären.
– Det är samtidskonst och det har verkligen ett arbete att göra som känns viktigt och bra, säger Marita Axelsson Nordlund, projektledare Region Värmland.
Drömmar och idéer
Finnskogscentrum blir sista anhalten för utställningen och därmed sätts också slutpunkten för själva projektet.
– Men det kan ju ta andra spår, säger Karin Åberg Waern.
– Vi har massor av drömmar och idéer. Vi får se vad som kan hända, säger Marita Axelsson Nordlund.
– Vi har lärt oss mycket av varandra. Det har varit lyxigt att få jobba med kollegor, så nära och så länge. Det har blivit vänskapsrelationer också och vi har kunnat stötta varandra i olika professionella situationer, säger Camilla Edström Ödemark, som har rötter på Åland och bor i Norge.
”Jag fortsätter bara”
Konstnärerna har påverkats på flera sätt i sina konstnärskap, både i uttryckssätt och i vad de vill utforska. Snarare än en slutpunkt, verkar projektet landa i en startpunkt för något nytt.
– Det har varit så otroligt intressant att få vara med er och också att se hur mycket ni skulle kunna fortsätta ösa ur det här. Det känns som att det bara är början, säger Marita Axelsson Nordlund.
– Jag vill ju att det ska leda till fler saker, men jag vet inte vad riktigt. Men jag fortsätter ju bara! säger Therése Olsson.