Förra veckan rapporterade bland annat BBC att John Cleese gått med på att stryka en scen från den kommande teateruppsättningen av Life of Brian. Det handlar om scenen där karaktären Stan berättar för sina vänner i Peoples front of Judea att han vill vara kvinna, bli kallad Loretta och föda barn.
Att föda barn är enligt Loretta hennes rättighet, som man. Gruppen kommer fram till att Loretta ska ha rätten att föda barn även om hon saknar livmoder vilket är en av få saker People's front of Judea inte kan skylla på den romerska ockupationsmakten.
Att scenen skulle tas bort stämmer dock inte. John Cleese skriver själv på twitter att den absolut inte kommer strykas. Detta trots att flera av skådespelarna ville detta. Han skriver vidare att filmen funnits i över 40 år innan någon blivit kränkt av Lorettas brist på livmoder.
Premiären av filmen Life of Brian passerade inte utan debatt. Men då handlade det inte om scenen där en man hävdar att han vill, och har rätt att, föda barn. Istället var det kyrkan som starkt ogillade filmen. I huvudsak var det Graham Chapmans gestaltande av Jesus Kristus som upprörde prästerskapet.
Den i sammanhanget hyfsat viktiga detaljen att huvudintrigen baseras på Chapmans karaktär, tillika den Brian som nämns i filmens titel, absolut inte är Jesus räckte inte till för att lugna ner kritiken. Den numera klassiska debatten mellan Cleese och Palin i den ena ringhörnan och två indignerade präster i den andra är mycket sevärd och i sina stunder roligare än själva filmen.
Vidare jämför en av debattörerna filmen med en graffitiavbildning av Jesus. Ett klotter som snabbt målas över och inte sätter något avtryck alls i den breda kulturen. Här är vi över fyrtio år senare och Lorettas rätt att föda barn är fortfarande närvarande i debatten.
Det vi istället borde ta med oss från just den här delen av Life of Brian är också det Monty Python-gänget själva säger att de försökte förmedla. Alla de olika fraktionerna lägger tid på att bråka om vem som har rätt sätt att prata om problemen. Debatten om debatten sväller kontinuerligt och slukar all energi. Detta gör att lite eller ingen tid finns kvar för att hitta lösningar.
Det påminner lite för mycket om dagens läge. Olika grupper bråkar om vem som äger rätten att bestämma vem som är kvinna och lägger otaliga timmar på att svartmåla sina motståndare. Homosexuella kvinnor som inte vill ha en partner med ett manligt könsorgan benämnssom homofober och listan av könsidentiteter växer i ena ändan och krymper i den andra.
Den som inte är helt uppdaterad på vilken åsikt som gäller den här timmen riskerar att säga så pass fel att både karriär och facebook-konto tvärt avslutas. Debatten bedrivs med medvetna missförstånd och oärliga tolkningar och under tiden växer de reella problemen.
Vi borde istället fokusera på de verkliga problemen. För det är kvinnorna som drabbas. Att halka ner ett steg på prispallen för att en transkvinna med den manliga pubertetens alla fördelar i ryggen simmar snabbare kan ses som trivialt. Men för den som lagt ner hela sin tonårstid för att nå överst är det en tragedi. För de intagna på kvinnofängelser i Storbritannien och USA som får dela avdelning med dömda våldtäktsmän som under rättegången bytt könsidentitet är det livsfarligt. Den man som saknar spärrarna för att låta bli att våldta har med största sannolikhet inga problem att ljuga om vilket kön de tillskriver sig själv.
I Sverige har denna debatt ännu inte fullt brutit ut. Men den kommer. Vi lär i vanlig ordning ta rygg på USA. Önskemål om att det blir ett vuxet och sansat samtal kommer troligen inte att infrias. Vi spelar fortfarande efter de lättkränktas regelbok vilket omöjliggör en gemensam ansträngning för att adressera problemen.
Att människor, vad de än må identifiera sig som, utan livmoder inte kan bli gravida kan omöjligen vara något annat än fakta.