Den tidigare statsministern, socialdemokraten Ingvar Carlsson, har skrivit en bok med titeln ”I sällskap med döden”. Om detta kunde man nyligen läsa i en intervju i Svenska Dagbladet (23/5). Han berättar där om hur olika personers död har präglat hans liv – både privat och politiskt.
Att Per Albin Hansson oväntat dog gjorde att Ingvar Carlsson kom att ingå i statsrådsberedningen kring Tage Erlander. Och när Olof Palme mördades blev han plötsligt själv statsminister. Att fadern avled när Carlsson bara var 12 år gammal skapade en oro och en ångest som följt honom hela livet.
När människor rycks bort förändrar det tillvaron för de efterlevande. Sorgen kan vara påtaglig under lång tid och för många delas det egna livet in i ett före och ett efter någons frånfälle.
När Astrid Lindgren pratade i telefon med sina systrar inledde hon med orden ”döden döden” för att få ämnet avklarat. Vårt förhållande till döden skiljer sig dock åt. Vissa ser till att själva dödstäda och går regelbundet igenom sitt testamente. Andra vill över huvud taget inte tänka på att livet en dag ska ta slut. I dag hoppas många att få dö snabbt och oväntat, men det är ett tämligen modernt fenomen. Historiskt har man snarare velat vara förberedd, exempelvis genom bikt och de sjukas smörjelse.
För den som är mitt i livet kanske det finns en oro att dö i en sjukdom eller på grund av en olycka. Men alltför många svenskar väljer också själva att dö. Varje år uppskattas nära 1500 svenskar begå självmord och cirka 40 säkra fall är värmlänningar. De svenska självmorden är sju gånger fler än antalet omkomna i trafikolyckor. Sju av tio som tar sitt liv är män och det gör självmord till den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44 år. Detta enligt en faktasammanställning från organisationen Suicide Zero (maj 2023).
Allra högst risk att dö i självmord löper dock män som är över 85 år gamla och självmordstalen för männen är högre i landsbygdskommuner än i storstadskommuner. De största riskfaktorerna är psykisk ohälsa eller fysiska sjukdomar, men även ensamhet – som till exempel kan följa av en separation – kan leda fram till beslutet att avsluta sitt liv. Att känna sig socialt utfryst eller att bli arbetslös är andra omständigheter som kan driva personer in i döden.
De bakomliggande orsakerna till självmord är komplexa och man bör akta sig för att dra förenklade slutsatser. Men det är rimligt att tro att män generellt är sämre på att prata om hur de mår och kanske dröjer med att söka vård vid en depression.
Om upplevd ensamhet är en riskfaktor finns det anledning att fundera på hur den kan minskas. Förankring i civilsamhället torde vara ett skydd mot att efter en skilsmässa eller en partners död tappa hela sitt sociala umgänge, eller att efter pensionen känna att man saknar ett sammanhang.
Att ingå i ett jaktlag, att vara en del av en församling eller att engagera sig i föreningslivet kan vara sådant som skänker tillhörighet. Genom att bygga ett samhälle format av goda gemenskaper kan vi förhoppningsvis hjälpa fler att se att livet är värt att leva. Och det ökar kontaktytorna där vi som medmänniskor har en möjlighet att sträcka ut en hand till den som mår dåligt.
Ett självmord är nämligen inte bara en tragedi för den enskilde, utan blir till ett sår i många människors liv.