I familjen Henriksson-Håkansson finns nio mammor i tre generationer som firar mors dag. Gunnel Håkansson, 86 år, har genom åren skapat och hållit samman familjegemenskapen. Trots att hon förlorade sina döttrars pappa. Inte bara en gång utan två! Eller kanske just därför?
– Vår mamma är fantastisk, säger äldsta dottern Elisabeth.
En skir vårgrönska omsluter Gunnel Håkanssons och sambon Gösta Greens hus med utsikt över Molkomsjön. I rabatterna står tulpaner och dillpioner och väntar på att slå ut. Gunnel bjuder in till köket för en pratstund. Gösta väntas hem från ett arrangemang med Skogsveteranerna och döttrarna Elisabeth, Birgitta och Annika ska snart ansluta. Yngsta dottern Charlotta har tyvärr fått förhinder.
Pappas tös
Vi börjar i barndomen. Gunnel Lennartson föddes i Rud som ligger mellan Olsäter och Ransäter i januari 1937. När hon var ett halvår gammal flyttade hon med mamma Elna, pappa Herbert och åtta år äldre brodern Gustav till Rudstorp i Ransäter. Där hade hennes pappa byggt ett nytt hus.
– Pappa var en mångsysslare. Han hade en byggfirma som bland annat byggde Konsumbutiken i Rudstorp. Han drev också en minkfarm. När min bror, redan efter sjunde klass, skaffade sin första travhäst blev han också engagerad i det. Jag var pappas tös och han skämde bort mig, berättar Gunnel.
Gunnels mamma var chef på hemmaplan. Hon tog hand om barnen, hushållet och allt som djuren och naturen gav. Det var självhushållning på riktigt.
– Kaffepannan stod på för jämnan och grannarna hjälptes åt med sysslorna. Jag minns hur flera tanter satt och sydde stora täcken för hand. När det var potatisskörd hjälptes man åt att ta upp potatisen och sedan var det stor rårakefest. Fast egentligen var de väl inte tanter. De var väl i 40-årsåldern, säger Gunnel och skrattar.
Våghalsig pojkflicka
Hon var liten till växten men hängde gärna med på pojkarnas upptåg.
– Jag var orädd när det kom till lekar och äventyr. Vi åkte flotte på de hopbundna timmerstockarna som hörde till flottningen på Klarälven och vi dök från dykdalberna. En gång fick vår hund Tolo se mig. Han kastade sig i vattnet för att hämta mig men det slutade med att jag fick rädda honom i stället. Värst av allt var att vi gick balansgång på Ransätersbrons bågar. Det var ju livsfarligt. När min mamma kom ner till älven och fick se detta höll hon på att svimma.
Gunnel hoppade av skolan vid sexton års ålder och började jobba hos sin farbror Rudolf i Hagfors. Han hade blivit änkeman och behövde hjälp. Hon fick jobba i hans affär och hjälpa till i hushållet. Efter ett år flyttade hon tillbaka till Ransäter. Då fick hon jobb på en kindergarten i Munkfors där hon ibland var ensam med tjugo barn.
Första kärleken
Hon har alltid älskat att dansa. Efter mycket tjat fick hon åka på en IOGT-dans i Munkfors och där mötte hon fem år äldre Arne Henriksson. Han bjöd henne sedan på bio i ordenshuset i Ransäter och han hade egen bil. Kärleken slog till och de gifte sig i Ransäters kyrka i augusti 1957. Då var Gunnel 20 år. De flyttade till ett nybyggt hus i Butorp, nordost om Deje, där även Arnes föräldrar hade gård. De drev jordbruk och skogsbruk och hade kor och hästar. I november 1958 föddes dottern Elisabeth.
– Jag var hemma på gården en tid men det var inte min stil. Jag ville ut och jobba. Vi sålde en del av djuren och Arne fortsatte med jord- och skogsbruk. Jag fick jobb på vårdhemmet Hällekil i Olsäter. Jag jobbade natt där och var då den enda i personalen, berättar Gunnel.
1961 föddes andra dottern Birgitta. Gunnel var hemma igen men började sedan arbeta på Ullerudsgården i Deje och där jobbar numera Birgitta.
Änka vid 32 år
I november 1969 kom det att storma både i naturen och i familjens liv. Arne fick en rotvälta över sig när han arbetade i skogen. Han vårdades på sjukhuset i Karlstad i två veckor men hans liv gick inte att rädda. Gunnel var hos honom hela tiden. Grannarna tog hand om Elisabeth som då var elva år och Birgitta som var åtta. Gunnel var 32 år och stod ensam med två flickor och en gård. Någon form av kris- eller samtalsstöd fanns inte vid den här tiden.
Hur orkade du?
– Arnes föräldrar, grannar och min pappa slöt upp runt mig och hjälpte mig mycket. Sedan hör det till min personlighet att inte ge upp. Det har jag från pappa Herbert att inget är omöjligt. Men jag grät, skrek och skällde i bilen när jag var ensam och flickorna inte kunde se mig. Flickorna fick bli stora fort. När det kändes som mest hopplöst övervägde jag att flytta till min bror i Umeå men Elisabeth sa nej och det avgjorde saken.
Den andra kärleken
Gunnel fortsatte arbeta natt på Ullerudsgården och körde traktor, plöjde och harvade i det egna jordbruket. Arnes kompis och granne Olle Håkansson hjälpte henne mycket. Vänskapen började utvecklas till något mer och när Olle berättade att han skulle flytta från Butorp förklarade Gunnel sina känslor. De var ömsesidiga. Olle stannade kvar i Butorp och 1974 gifte de sig i Övre Ulleruds kyrka. Året därpå utökades familjen med dottern Annika och 1978 föddes dottern Charlotta. Då var Gunnel 41 år och äldsta dottern Elisabeth väntade sitt första barn och Gunnels första barnbarn Katarina. 1989 inträffade på nytt det oerhörda och osannolika.
– Olle kom hem på kvällen efter en föreläsning i Dömle och jag jobbade natt. På morgonen hörde Annika hur han ramlade på toaletten. Hon sa till sin syster Charlotta att ringa storasyster Elisabeth som bodde i huset bredvid i Butorp. Elisabeth ringde efter ambulansen men det var för sent. Ett lungödem ändade hans liv, berättar Gunnel.
Hon blev ensamstående igen med Annika nio år och Charlotta elva år.
Systerskap
När döttrarna berättar om sin uppväxt beskriver de, trots förlusterna, en stor gemenskap och ett gränsöverskridande systerskap.
– Vi har aldrig gjort skillnad på om vi är hel- eller halvsystrar eller ens om vi är barn eller barnbarn till mamma. När min lillasyster Annika, som är nio år yngre än mig, växte upp ville hon gärna vara nära mig och jag minns en expedit i en affär som trodde att hon var min dotter, berättar Birgitta.
– På samma sätt så kom min dotter Katarina att stå väldigt nära min yngsta syster Charlotta. Det är ju mindre än ett års skillnad mellan dem, säger Elisabeth.
– Jag känner att jag har en väldigt stor och nära familj, säger Charlotta som är med i samtalet via länk.
– Vi fick tidigt hjälpa till mycket i Butorp och mamma var bra på att låta oss prova saker. Det gav självförtroende, säger Annika.
– Hon ställde alltid upp för oss. Jag minns hur hon skjutsade mig och mina kompisar till Munkfors och danserna på V Nalen i Folkets hus när jag var i övre tonåren. Samtidigt var hon småbarnsmamma, berättar Birgitta.
Festfixare
Gunnel har alltid älskat att ordna familjefester.
– Mamma är suverän på matlagning men vi hjälps åt och har ofta knytkalas. På jul är vi över 30 personer som träffas hemma hos Elisabeth i Butorp. Samtidigt är hon bra på att anpassa firanden. På midsommar träffas vi dagen innan midsommarafton eftersom våra olika familjer också har egna firanden. Under pandemin fick vi vara riktigt uppfinningsrika. Då hade vi paket-lek utomhus på jul och pick-nick på mors dag, berättar Birgitta.
– I januari 2019, just innan pandemin bröt ut, var vi på Mamma Mia-föreställningen på Tyrol i Stockholm och firade att jag fyllt 60 år. Mamma var självklart med och dansade på bordet, berättar Elisabeth.
Blickar framåt med Gösta
En tid efter att Gunnel blivit änka för andra gången träffade hon Gösta som också var ensamstående. Inte oväntat på en dans. Den här gången på Ransäters hembygdsgård.
– När vi bestämde oss för att flytta ihop ville jag inte bo kvar i Butorp efter allt som hänt så då flyttade jag till honom i Molkom.
Där har de nu levt tillsammans i över 30 år och de blickar alltid framåt.
– I sommar ska vi installera solceller, berättar Gösta.
– Historien och människorna i den finns alltid med och flickorna och jag pratar ofta om Arne och Olle. Men vi får inte fastna där. Vi får glädjas här och nu och blicka framåt, säger Gunnel.
En livserfaren och levnadsglad mamma, mormor och mormorsmor har talat!