Linnéa Wallgren är bisexuell och vännen Emelie Rose är lesbisk. Båda bor i Karlstad och lever i samkönade relationer.
Att vara kär i någon med samma kön i ett samhälle där kärleken förväntas vara heterosexuell har inte alltid varit enkelt.
Året var 2015 och Linnéa Wallgren, nu 29 år, som tidigare har haft pojkvän, kände för första gången något för en tjej.
– Vi var kompisar, hon var bisexuell och vi fattade tycke för varandra.
Linnéa som bodde hemma behövde landa i att hon kunde få känslor för en tjej. Hon ljög för sin familj om var hon var och vem hon träffade.
– Jag behövde utforska vad jag tyckte och kände. Jag hade aldrig känt sådana signaler innan, att jag gillar tjejer. Men till slut vill jag inte dölja längre, jag ville kunna umgås utan att någon alltid frågar var jag ska.
Det var nervöst att berätta för familjen att hon skaffat flickvän.
– Jag tyckte det var skitjobbigt. Jag tänkte att de skulle se annorlunda på mig. Fast jag fortfarande var samma person som jag alltid har varit.
När Linnéa väl berättade mötes hon med kärlek.
– De tog det jättebra. De var så här ”det spelar ingen roll och vi älskar dig ändå”. Det var jätteskönt att höra.
”Som en enda lång förlossning”
För Emelie Rose, nu 38 år, var det slutet på 90-talet och hon träffade en tjej som ”fascinerade” henne.
– Det var första gången jag kände något åt det romantiskt hållet. Jag var väl 14-15 och det var helt otänkbart att vara lesbisk. Det fanns ingen i min omgivning som var något annat än hetero.
Det fanns ingen lesbisk representation i Emelies omgivning och hon försökte trycka bort känslorna.
– Det var väldigt mycket, trycka ner. Jag tänkte att det här är lite tankar. Det kan säkert gå över. För på något sätt så ville jag inte. Jag kände så här, nej, nej, nej, den vägen tar jag inte. Ingen behövde veta vad jag funderade på.
Det dröjde cirka tio år innan Emelie blev tillsammans med sin första tjej.
Precis som Linnéas föräldrar reagerade Emelies pappa med värme när Emelie kom ut.
– Han sa ”till mitt hjärta behöver du varken nyckel eller kodlås. Jag är glad att du får älska.”
Det var annorlunda för Emelies mamma som inte ville acceptera att Emelie var gay.
– Det var mycket tuffare. På något sätt fick jag fortsätta komma ut till henne ända fram till att hon gick bort i cancer fyra år senare. Jag var inte helt bekväm de åren egentligen.
Men det svåraste var inte att ”komma ut”, det största arbetet fick Emelie göra i sig själv.
– Det ska accepteras här inne, säger hon och pekar mot sitt bröst. När det är gjort så är det lite lättare. För mig var det en enda stor och lång förlossning att komma ut. När jag väl kom ut så var det som att jag började mitt liv.
Varför var det svårt för dig att acceptera dig själv?
– Man växer upp med ”mamma, pappa, barn” och alla jävla filmer du tittar på när du är liten. Det fanns ingen samkönad kärlek någonstans. Det är så tydligt att det är en man och en kvinna man ska vara, säger Emelie.
För Linnéa som spelar innebandy, idag för i Karlstad IBF:s damlag, fanns och finns det mer lesbisk representation.
– Det har alltid funnits tjejer i lagen som har haft samkönade förhållande. Det har varit skönt för jag har inte behövt förklara eller tycka att det är jobbigt att berätta att jag har flickvän. I innebandyvärlden är det inte en stor grej och folk lägger inte någon större värdering i eller bryr sig om vem man är tillsammans med.
Emelie har det kostat dig något att du väntade med att komma ut?
– Det har absolut kostat lite mental health. Jag var en person med mina föräldrar och en annan person i övrigt. Det var fullt med masker och allt för att man inte skulle bli påkommen med någonting som man kanske inte hade kommit underfund med själv.
Kärlek på lika villkor
Människor lär sig tidigt att de förväntas vara heterosexuella, redan som barn utgår vuxna ifrån att barnen är heterosexuella.
– Tänk den dag man slipper komma ut som om det var en stor grej. Det börjar när man är liten. Man frågar en tjej om de har någon söt kille på dagis. Varför ska det vara så? Varför ska man ens säga den meningen?, säger Linnéa.
Att det fortfarande finns människor som inte kan acceptera samkönad kärlek innebär att Emelie och hennes partner har tvingats göra riskbedömningar.
Emelie berättar att när hon och hennes flickvän skulle köpa hus blev de osäkra på om de skulle vara öppna med sin relation.
– Det var en 87-årig vit man som sålde huset. När vi skulle skriva på papperna så blev jag plötsligt osäker. Tänk om han var värsta homofoben och bestämmer sig för att ge huset till en annan budgivare?
Men att hymla med deras kärlek var inget alternativ.
– Om han är homofob då ska vi inte ha det här huset.
Det gick bra, de fick huset.
– Han var helt underbar, men jag tror aldrig hetropar behöver tänka tanken. Man tvingas tänka till och man får göra någon form av riskbedömning.
Trots att Emelie och hennes partner båda är kvinnor vill människor ofta ha det till att en av dem är mer feminin än den andra och att den andra är mer maskulin. Det är som att deras relation måste spegla ett heterosexuellt förhållande med traditionella könsroller för att deras relation ska vara begripligt.
– Jag kan få frågan ”vem är mannen i förhållandet?”. Det kan inte bara få vara två tjejer som lever tillsammans eller två killar. Någon måste vara jättefeminin och den andra maskulin.
Hur är det att leva i en lesbisk relation?
– I vår relation har vi har ofta en ordlös kommunikation där vi till exempel underlättar för varandra utan att behöva be om det. Sitter någon i något känslomässigt så kommer man aldrig undan för den andra märker det alltid. Är något infekterat mellan oss eller i oss tar vi tag i det så det läker snabbare och vi kommer närmare varandra, säger Emelie.