Lägenheten är uppsagd och avskedskonsertens sista toner har klingat ut. Nu lämnar Kristin Hagegård Jordanien och gör sig redo att komma hem.
Då är det Värmland som gäller – och en omstart.
– Det är lite av en reality check att komma hem, säger hon.
Kristin Hagegård är sprungen ur den värmländska myllan, men de senaste fem åren har hon bott och verkat i Jordanien, där hon jobbat för FN på ett regionkontor i Amman.
Men som alla som kan sin Värmlandsvisa vet: till Värmland återvänder värmlänningen alltid.
– Jag har flyttat ur min lägenhet och flyttlådorna är på väg hit till Värmland, säger hon.
Marinerad i musik
Med sig hem har hon också musikaliska erfarenheter, för under utlandsåren hände det som inte hänt i Sverige, trots en minst sagt musikaliskt marinerad uppväxt: hon hittade äntligen lusten att sjunga.
– När jag sjöng de första gångerna i Jordanien kände jag att det är något i mig som väcks när jag står på scenen. När jag ställde mig på den där scenen kändes det som att jag kom hem litegrann.
Sången väntade
Visst, hon heter Hagegård i efternamn och både mamma och pappa är sångare och visst, musiken var en startpunkt i hennes utbildning.
– Jag gick musikgymnasium här på Sundsta. Det fanns inte dans som jag egentligen ville gå. Jag ville inte stå på någon scen, fast de försökte dra upp mig, men jag minns att när jag slutade där gav min sångpedagog Mårten Engdahl, som inte finns med oss längre men som var en fantastisk lärare, alla sina elever en ros. På min ros stod det ”Kristin, jag tror att sången väntar på dig”. Det höll jag inte med om alls då!
Exotisk – i Jordanien
Nu ger hon honom rätt. Med mamma sångpedagogen till hjälp gav träningen resultat på flera sätt.
– Efter ett par år när jag lyssnade på mig själv och kände att det låter bättre än jag minns det... när jag började tycka om min egen röst, då kände jag något slags inspiration.
I Jordanien har hon byggt upp en karriär och blir stundom igenkänd på gatan som ”ah, you are the nordic singer”.
– Vi har haft ett ganska specifikt koncept. Vår nordiska vinterkonsert till exempel, då släpade de in träd på scenen och jag satt och berättade att så här känns det att gå i nordisk skog på vintern, så låter det när det knarrar under fötterna och nu ska ni få höra hur fågelkvinnan sjunger sin vaggvisa. Det är ju en väldigt exotisk berättelse. Men här i Sverige är det ju ingen som lyssnar om jag berättar att ”så här känns det att gå i en skog”, för det vet ju alla. I Jordanien kände jag att jag kunde komma med något som inte fanns där.
Testar vingarna
Att satsa på sång även i Sverige krävde eftertanke.
– Det har tagit ett tag för mig att verkligen känna efter, har jag något att erbjuda här? Här är jag ju inte ”the nordic”, här finns det ju tusentals vackra röster som gör svensk musik. Det har jag fått brottas lite med, om det finns något av det vi utvecklat där, som är värt något här, för en svensk publik. Det har tagit en stund för mig att komma fram till om jag har något att komma med här. Nu har jag ändå landat i att ja, det har jag. Nu vill jag testa vingarna lite här.
Ett eget spår
Efter att ha ”lekt lite med jazzen” riktar hon in sig på visor och folkmusik.
Var det viktigt för dig att hitta ett eget spår, med tanke på att du har ett förpliktigande efternamn?
– Extremt viktigt. Och det kan ju ha varit det som gjorde att det tog så lång tid innan jag ville sjunga själv. Både mamma och pappa är ju inom opera och jag vill inte stå på en operascen, har inget intresse av den musikgenren och det var ganska skönt att inse det, säger hon.
Ansvaret i namnet
Hagegård är ju dessutom ett namn som i sig är en del av bilden av Värmland, tillsammans med namn som Lerin, Broos, Sven-Ingvars...
– Det känns som ett ansvar. Jag vet inte om man får säga så, men om jag ska kliva upp på en scen här är det extra viktigt att det blir något som jag kan stå för och min familj också kan stå för. Det måste vara bra. Annars kan man lika gärna något annat. Jag kan gå tillbaka och jobba heltid, stanna hemma och titta på Netflix eller nåt annat. Om jag ska kliva in på musikscenen, då ska det vara värdigt.
Och apropå bilden av Värmland. Nu är det dags att se om utlandssvenskans bild av sitt hemland och hemlän håller.
– Jag pratar mycket om Sverige, jag pratar om Värmland, jag pratar om skogen och om musikhistoria från Norden. Är det så magiskt som jag beskrivit det? Det är lite av en reality check att komma hem.
Upplevelse på djupet
Hon vill dock också ge värmlänningar en fördjupad känsla för sin plats på jorden.
– Jag vill ge en upplevelse på djupet av den här platsen och berätta historier så att folk verkligen får känna vilka djupa rötter de har i jorden här. Det är musik som är mysig och vacker att lyssna på, men som är inlindad i det här berättandet.
Värmland har till och med en egen sång, men:
– Jag har ett litet problem med värmlänningarna. Jag tror inte att vi greppar riktigt hur fantastisk den här platsen är. Det betyder inte att andra platser inte är fantastiska, utan jag menar att det ligger diamanter strödda överallt och vi har en av dem. Jag har bott utomlands till och från i 20 år och jag kan bli ledsen när man pratar ner sin plats, eller när jordanier inte lyfter fram Petra, ett av världens sju underverk. Det handlar inte om att jämföra det ena landet mot det andra eller den ena kommunen mot den andra. Varje plats har ett värde och det är upp till människorna som bor där att inse det och förstärka det värdet.
Glöm inte magin!
Värmlandsbilden är heller inte entydig.
– Jag känner att om vi generaliserar, så antingen skämtar värmlänningen bort det mesta och det är så lätt allting, eller så är folk ganska irriterade, det är epa-traktorer och man är sur på vargar. Jag känner att båda lägren missar det som är kärnan. Att samtalet ganska sällan dyker ner i vårt stora litterära arv, våra stora konstskatter, den fantastiska naturen, Finnskogen med hela betydelsen den har haft på vår kultur. Jag tror vi är så upptagna med det vardagliga att vi glömmer magin.
Är vi hemmablinda?
– Definitivt!
Har en kotte i örat
På både mors- och farssidan har Kristin Hagegård släktrötter i Värmland som sträcker sig hundratals år tillbaka. Nu knyter hon ihop släkttrådarna igen. Efter en sista sväng till Jordanien, med bland annat en avskedskonsert, landade hon i Värmland. Hon har ett nytt jobb på deltid, som kommunikatör för en annan internationell organisation, och resten av tiden ska hon ägna åt musiken. Bådadera gör hon med utgångspunkt från Karlstad och Värmland.
– Det finns ingen annan plats där jag hör hemma. Det är ju ingen vits att dra upp de här rötterna och flytta nån annan stans!
I hennes örsnibb dinglar en – kotte.
– Den har jag haft på mig mycket när jag reser, för den är en liten bit av Värmland.