Författaren Lena Andersson har genom en krönika i SVD rivit upp en diskussion som i och med detta flyttats från fikaborden till medieljuset. Hon påstås felaktigt fiska i grumliga vatten och till och med avhumanisera de hungriga barn som fått agerat slagträn i den något fumliga politiska brännbollsmatch som utspelat sig under våren.
Den stora synden Lena Andersson begår är inte att hon ifrågasätter hur många hungriga barn det egentligen finns och vad detta skulle beror på. Hon säger inte att barn som inte får i sig tillräckligt med mat hemma är ett påhitt. Läser man texten istället för vad andra skriver om den så framgår detta tydligt. Orsaken till att det stormar runt Lena Anderssons text är att hon vidrör två förbjudna frukter.
Hon ställer den mycket rimliga frågan om de socialdemokrater som haft makten mest av alla skulle vara lämpade att ändra på det maktinnehavet producerat. Och hon vågar påstå att det är föräldrarnas ansvar att barnet får i sig näringsriktig föda. Varken frågan eller påståendet är särskilt kontroversiella i sig. Men när den som behöver ge svar på tal inte har något i att komma med i sakfrågan angrips istället avsändaren.
En del sådana angrepp är plumpa och ohederliga medan andra är underfundiga. När den S-märkta tankesmedjan Katalys ger ut Lena Anderssons kokbok i PDF-format med recept på gröt och kokt ris är det faktiskt riktigt roligt. När Alexandra Pascalidou använder döda släktingar som slagträ är det inte alls kul.
När Lena Andersson intervjuas om sin text i poddformat av Andreas Ericson på SVDs ledarredaktion berättar de båda samstämmigt att en stor majoritet av de läsarmail som kommit in rörande hennes krönika har varit medhåll. Nio av tio läsarkontakter i ämnet är beröm för att någon i tidningen adresserar frågan som många tydligen ställt vid fikabordet.
Magdalena Andersson å andra sidan adresserade de hungriga barnen i sitt förstamajtal. “Mätta barnmagar – det har vi råd med,” sa hon då. Vilket är helt sant. Problemet är bara det att Magdalena Andersson har en helt annan syn på vilka som utgör detta vi.
Magdalena Anderssons vi är staten och staten ska gärna stavas med stort S. För det är Socialdemokratiska Arbetarepartiet som alltid utgör basen i det vi som Magdalena Andersson pratar om. Småsaker som att arbetare oftare än sällan röstar på andra partier eller att socialdemokratisk politik bidragit rejält till den uppkomna situationen ska inte stå i vägen för detta. Nu finns det möjlighet att hamra hem enkla poänger för att potentiella väljare kanske inte läst hela Lena Anderssons text.
Det är oklart om Magdalena Andersson hann med den fjärde versen på Internationalen innan hon klev upp i talarstolen. Båd’ stat och lagar oss förtrycka; vi under skatter digna ner.
Den skatt som drabbar låginkomsttagare hårdast är den platta kommunalskatten. Den är i princip lika för alla men de som tjänar minst får tillbaka mest i form av olika bidrag. Hur vore det om Socialdemokraterna någon gång visade att de tror på folket de säger sig företräda?
De jobbskatteavdragen som infördes under Alliansen ger mest effekt för den som tjänar minst men adresseras av motståndet ofta som stora sänkningar för de rikaste. Det är oärligt maktspråk när det är som fulast. Mer pengar kvar till den som behöver det mest borde vara en självklarhet för den som säger sig företräda arbetarklassen.
Men S tror inte att de med lägst inkomst klarar av att hantera att behålla mer av sin lön. De ska istället få pengar från staten och någon annan ska betala. För när pengarna går via staten blir det på något sätt en bättre sorts pengar. En lägre summa – men ändå bättre.
Det handlar om att se till att det frälse som befinner sig långt bort från gröt och tandagnisslan skall gödas först. Om det blir något kvar av skattepengarna efter att de statliga mellancheferna kommit hem från sommarstugan så kan dessa ören möjligen återföras till det nya trasproletariatet. Med illa dold förhoppning om att detta säkerställer det enda socialdemokraterna är mer tarv på än deras pengar - deras röst 2026.