För Therese Wikström Brask handlar konsten om själva livet. Hon är på väg tillbaka från utmattningsdepression och färgerna visar vägen framåt.
– Jag har ägnat mycket tid åt att göra saker för andra, jobba ihjäl mig för andra, men den här konsten har jag gjort i stunden för mig själv, säger hon.
I helgen gör hon dubbeldebut som utställare.
I helgen snurrar Konstrundan igång i Filipstad. På 26 platser runt om i kommunen, från Brattfors i söder till Lesjöfors i norr, väntar proffs och amatörer inom konst och konsthantverk på besök.
Rundan är en etablerad vårtradition i bygden, men för Lesjöforsbördiga Karlstadsbon Therese Wikström Brask är det första gången.
– Jag är inte så fin i kanten, utan vi river ut mammas och pappas kallgarage. Det blir rustikt och bra! Det känns jättekul, säger hon.
Dubbeldebut i helgen
Hon är dock bara med på söndagen, för efter att Konstrundan var inbokad ramlade det också ned ett positivt besked från Hammarö art gallery: Therese är en av de nya gästutställarna där och på lördag är det vernissage.
Dubbel debut alltså, för fritidsmålaren som hittills bara visat sina verk på Instagram. På kontot thewibrask_arts flödar färgen i verk som ofta får namn efter vattendrag och platser i barndomsbygden. Det är Bredreven och Stjärnberget, Hedtjärn och Näsrämmen.
– Jag målar abstrakt med fluid art och det är ju inte alltid något i bilden, men jag såg ett vattendrag i en bild och tänkte att ”det är ju grodyngeldammen”. Den betydde väldigt mycket för mig när jag var barn. Där hängde vi och lekte mycket, berättar hon.
Släpper fram glädjen
De glada färgerna dominerar målningarna.
– Jag gillar mycket färg och glada färger. Kanske kan jag göra någon annan glad också om jag har lite tur. Jag har haft tillräckligt mycket deprimerande grejer i livet! Jag tycker om när det är färgglatt, säger hon.
Det var de ”deprimerande grejerna” som förde in henne på måleriet. Det började med en dramatisk och lång förlossning, när hennes idag femårige son kom till världen. Hon drabbades efteråt av förlossningsdepression, utmattningsdepression och även PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, som det tog lång tid innan hon fick hjälp med.
– Det var svårt att bli frisk och jag stod i kö länge till Centrum för traumatisk stress, CTS, så länge att jag hann få mitt andra barn – och fick förlossningsdepression igen, berättar hon.
Aktiv mindfulness
Hon nådde fram till vården till slut, men är fortfarande sjukskriven för utmattningen och måleriet har en viktig roll på vägen tillbaka.
Det är en riktig näsbränna att bli sjuk. Det är fruktansvärt ur så många perspektiv och jag önskar verkligen ingen det. Men allt är inte av ondo. Det har gett perspektiv och jag har omvärderat livet ordentligt.
– Det har tagit lång tid och jag har haft många olika strategier för att friskna till. Efter ett tag kände jag att mindfulness, meditation och sånt inte riktigt hjälpte, utan jag var tvungen att hitta något annat, mer aktiv mindfulness. Då tänkte jag att måla kanske var min grej.
Får ut känslorna
Det visade sig stämma.
– Jag har lång väg kvar, men det har hjälpt mig framför allt att hitta mer glädje i någon aktivitet. Det har gett mig jättemycket, säger hon.
Idag är måleriet med de flytande färgerna en viktig del av hennes vardag.
– Ibland orkar jag lite mer, ibland duttar jag bara lite här och där, säger hon och berättar att hon kan känna ett sug, när hon inte målat på ett tag.
Färgerna ger utlopp för mycket.
– Det kommer fram känslor och det är inte alltid bara glädje. Det kan vara frustration och att jag står och svär, men det är också skönt att komma ut med lite sånt man vill ha ut.
Baby steps och acceptans
Några planer på att bli konstnär på heltid har hon inte. Det räcker bra om det får vara ”en blomstrande hobby”.
– Jag vill gå kurser och utveckla mig mer. Jag har inte riktigt orken och kapaciteten än, men jag har drömmar om det längre fram. Men allt nu handlar om baby steps och acceptans, säger hon.
Handläggarjobbet på MSB får vänta lite till.
– Jag hade velat orka för länge sen och jag har testat, men det gick inte så bra. Jag jobbar mycket med acceptans!
Ingen extra växel
Idag ser livet annorlunda ut och visst finns det saker hon saknar från sitt gamla liv.
– Jag har alltid haft förmågan att lägga in en växel till. Det går inte längre och jag vill nog inte vara den personen längre heller, men ibland är det jättejobbigt att sakna den förmågan när man behöver den, säger hon.
Det har varit tuffa år.
– Det är en riktig näsbränna att bli sjuk. Det är fruktansvärt ur så många perspektiv och jag önskar verkligen ingen det, säger hon.
Men:
– Allt är inte av ondo. Det har gett perspektiv och jag har omvärderat livet ordentligt.
Gör bara för sig själv
Måleriet är ett led i den omvälvningen och kommer att bli kvar i hennes liv, även när hon når fram till hälsa igen.
– Jag vill fortsätta för att må bra. Jag tror inte att handläggare i staten kommer att tillgodose alla de här sidorna. Där finns det inte så mycket utlopp för kreativitet. Det blev som att jag upptäckte en aktiv mindfulness, en väg fram i min sjukdom och i livet generellt.
Hon är lite nervös inför att ställa ut, men livserfarenheten har gett insikter som lindrar den känslan.
– Jag är inte så rädd för att bli bedömd. Gilla det, eller strunta i det, känner jag. Jag har ägnat mycket tid åt att göra saker för andra, jobba ihjäl mig för andra, men den här konsten har jag gjort i stunden för mig själv.