Amanda Karlsson öppnar vargfabrik i Vattentornet

Amanda Karlsson är en ung konstnär på väg uppåt – just nu även rent bokstavligt.

Nu flyttar hon in sin konstnärliga vargfabrik i det 22 meter höga utställningsrummet i Gamla vattentornet i Säffle.

Det ylar inne i tornet och över de råa cementväggarna vandrar skimrande ljus. Högt upp i luften hänger målade skulpturer, men också nere på golvet möter spännande figurer i vargdräkt besökarna.

Mitt på väggen sitter dessutom en figursågad målning av en fabriksbyggnad.

– Det är en påhittad fabrik. Det här är en berättelse om när vargfabriken skapar vargdräkterna som de här personerna iklär sig, som en åsikt man kan ta av eller på, säger Amanda Karlsson.

Symbolfrågan vargen

I sin konst ger hon ofta ett slags förhöjd bild av verkligheten. Det är igenkännbara naturmiljöer eller djur hon målar, men sätter dem i ett sammanhang eller en känsla som skickar iväg associationerna åt nya håll.

Som konstnär intresserar hon sig också för symbolfrågor och i Säffle utforskar hon den i Värmland alltid så aktuella vargfrågan. Utställningen ska dock inte tolkas som ett inlägg i vargdebatten.

– Absolut inte! Det handlar snarare om symbolfrågan vargdebatten, så det är ganska långt från djuret. Det jag ville undersöka var egentligen hur vargen blivit till ett subjekt inuti oss och relationen mellan varandra. Den har ju en existens utanför oss också, men den är ofta en åsikt istället för en varg.

Vad gör vargfrågan som symbolfråga med oss?

– Positionerar oss, tänker jag, att man blir väldigt fokuserad. Alla symbolfrågor är väl så, och speciellt i vår individualiserade samtid och identitetspolitiken, att jag är min åsikt och det kommer jag att hävda till döddagar och det är en del av den jag är. Då är det skönt att hitta på en berättelse där man hävdar att det bara är en dräkt som man kan ta av och på.

Den som själv vill pröva en sådan åsiktsdräkt har chansen i Säffle. Amanda Karlsson har sytt upp flera vargdräkter som hänger i utställningens nedersta rum.

”Tycker ingenting”

Hon förfäktar heller inte någon ståndpunkt i just vargfrågan, utan likt dräktprovarna inne i tornet kan hon pröva olika hållningar.

– Jag tycker verkligen ingenting. Det var därför jag valde att göra dräkterna, för jag använder vargfrågan ganska mycket för att ikläda mig olika roller. Om jag är i storstan brukar jag hävda ganska starkt att man inte ska tycka något om vargen om man inte bor nära vargen. När jag är hos släkt i Dalarna hävdar jag att vi ska värna naturen och skydda den. Det är för att jag vill berätta att jag bryr mig om glesbygden eller att jag vill berätta att jag bryr mig mycket om naturen.

Rum som utmanar

Amanda Karlsson har ställt ut mycket på senare år och tycker egentligen inte att själva konsten förändras så mycket när den byter rum.

– Jag tror snarare att det möter nya människor. Det är skillnad att ställa ut Vargfabriken i Värmland mot i Eskilstuna till exempel. Här har nog de flesta en relation till det, men när jag blev intervjuad i Eskilstuna pratade reportern om att han inte ens hade tänkt på vargen. För mig är det alltid aktuellt.

Samtidigt är det höga rummet i vattentornet verkligen en speciell utställningslokal.

– Det är utmanande. Det är smalt och högt, det är inte den vanliga formen på en konsthall. Det är därför också som det är så himla kul att ställa ut här. Man får jobba uppåt istället för på bredden.

Kliva in i nytt perspektiv

Hon jobbar alltid rumsligt och i Säffle har hon verkligen intagit det ruffa rummet och gjort det till en scenografi för sina vargfigurer.

– Min tanke är att man ska kunna kliva in här och kliva ur sitt eget perspektiv och då kanske få syn på något annat, säger hon.

”Bästa året”

Sommarens utställning i Säffle är hennes andra nedslag i länet under det som blivit något av ett Värmlandsår.

– Det bästa året! säger hon.

Tidigare i år ställde hon ut som stipendiat på Kristinehamns konstmuseum och i slutet av september väntar en separatutställning på Värmlands museum.

– Nu får vargarna vara här, så får iglarna plats i min ateljé, säger hon.

I september blir det nämligen igelparty på Sandgrundsudden – men det är en annan historia, eller kanske fabel, för djur är återkommande inslag i Amanda Karlssons konstnärliga berättelser.

Vill att konsten ska möta folk

– Det börjar bli fabel-saker just nu, vilket är kul men jag vet inte varför. Fablerna påminner väl lite om min konst också, att det inte ska vara så mycket individen eller identiteten, utan mer att man kan mötas i dialog, säger hon.

Hon har rötterna i Värmland och den numera Göteborgsbaserade konstnären är glad att återvända.

– Det är väldigt kul och det är också så himla roligt att ställa ut. Jag vill ju att mina verk ska möta betraktaren. Jag vill inte ha dem i ateljén utan jag vill att man ska titta på dem så det är jätteskönt att vara igång med det. Det känns toppen!

Byggnadsställningarna som krävdes när allt skulle sättas upp är borta och på lördag är det vernissagedags.

Till sist: du har just skapat en 22 meter hög utställning. Är du inte höjdrädd?

– Nej. Men jag var inte uppe och klättrade heller. Jag har varit i trappen här och det blir darrigt på en gång, faktiskt. Men jag var däruppe med min kamera och det är en väldigt snygg vy!