Det finns fjortonåringar som behöver tas om hand av samhället. Det handlar dock inte om de som snattar och trimmar moppe som vissa på vänsterkanten vill göra gällande. För dessa har vi redan ett någorlunda välfungerande system. Däremot har vi inget system för trettonåriga mördare.
Regeringen ska tillsätta en utredning om att sänka straffmyndighetsåldern. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) siktar på någonstans i spannet mellan tolv och femton år och säger: ”Vi kommer att se över möjligheten att använda tvångsmedel även mot barn under femton, till exempel att få tömma en mobiltelefon på information. Vår rättsordning måste anpassa sig till den här verkligheten.”
En inte obetydlig del av vänstern fultolkade Strömmer och anklagade högljutt regeringen för att vilja sätta barn i fängelse. Brösttonerna gör det angeläget att påpeka att tvångsmedel betyder avlyssning och drogtest, inte tortyr. Det kan också vara värt att notera att det socialdemokratiska ledargarnityret inte kritiserade Strömmer.
Det är inte konstigt. S motsätter sig en sänkning av straffmyndighetsåldern men har diskuterat lika, ibland till och med mer, ingripande åtgärder mot unga som begår brott. Den stora skillnaden mellan M och S är, utöver att M nu faktiskt gör något. Vidare kommer besluten nu prövas i tingsrätten medan de enligt S förslag hade gjort så i förvaltningsrätten.
Vi ska givetvis inte behandla alla ungdomar som vuxna men vi kan inte heller behandla den som är fjorton och den som är femton helt olika när de begår samma grova brott. För vi har tonåringar som behöver tas om hand av samhället. Det handlar inte om de som snattar, trimmar mopeder eller sniffar tändargas. För dessa har vi redan ett någorlunda välfungerande system.
Däremot har vi inget system för trettonåriga mördare och langare. Dessa hamnar idag på SiS-hem och blandas där med barn med andra problem. Det är inte alls bra. Därför bör vi överväga ungdomsfängelser.
Tvångsmedel och risk för straff tar också bort ett av de viktigaste skälen att rekrytera barn till kriminalitet. I och med de begränsade möjligheterna att ingripa mot barn är dessa tacksamma kurirer och hantlangare. Utan denna straffrihet, vilket det i praktiken är, kan man lika gärna anlita en vuxen. Det är trots allt en ljusglimt. För vi har barn som begår vuxna brott. De måste bedömas utifrån brottet. Inte åldern.
Därmed inte sagt att sänkt straffålder är en rolig förändring, tvärtom, men något måste göras. Trots att det är angelägna reformer kräver de samtidigt balans och återhållsamhet. Vi ska därför vara glada för att det är just Strömmer som är ansvarig. Han har tidigare arbetat mot en enväldig stat och lär inte ta lättvindigt på skärpningar.