”Jag har inte gjort nåt” - ett vanligt uttryck bland barn, kanske särskilt från äldre syskon när det yngre syskonet springer gråtande till föräldern: ”Jag har inte gjort nåt!” Men hur funkar strategin att använda på arbetsplatsen?
Jag upplever det oftare än en kanske tror. Inte så att människor precis uttrycker sig som barn på arbetsplatsen, men ändå med samma intention: ”Jag gjorde inget, och därför har jag inget ansvar i situationen.” En sådan attityd är inte bara arbetsrättsligt ohållbar, den är också otidsenlig.
Genom anställningsavtalet har medarbetare ett antal skyldigheter. En är att utföra arbete, en annan att samarbeta och en tredje att medverka till en god arbetsmiljö. Alla dessa exempel kräver aktiva handlingar. Låt mig konkretisera: Om en medarbetare blir långvarigt sjuk och sjukdomen gör att medarbetaren inte kan göra sitt jobb inträder en skyldighet för arbetsgivaren att rehabilitera. Arbetsgivaren är alltså skyldig att vidta en mängd åtgärder för att försöka stödja medarbetaren att bli arbetsför igen. På samma gång är medarbetaren också skyldig att aktivt medverka i sin egen rehabilitering för att komma tillbaka till jobb så snart som möjligt. Det går alltså inte att sitta med armarna i kors och vänta på att arbetsgivaren ska göra mig frisk. Tvärtom händer det allt som oftast att medarbetarens aktivitet är ganska låg, för att inte säga helt passiv. Det kan finnas fullt begripliga förklaringar till det, till exempel själva sjukdomsbilden eller så kan det vara en konflikt på arbetsplatsen som gör att medarbetaren drar sig undan. Men det spelar faktiskt ingen roll. En sådan attityd är att spela ett högt spel! Om inte en medarbetare aktivt medverkar i sin egen rehabilitering faller arbetsgivarens rehabiliteringsansvar, vilket i förlängningen troligen innebär att medarbetaren riskerar att bli av med jobbet.
Bristande agerande
För inte länge sedan valde Ica att avskeda en medarbetare som de menade tittat på när en manlig kollega tagit strypgrepp på en kvinnlig kollega under ett arbetspass. En minst sagt udda händelse. Stryparens anställning var redan avslutad, men personen som tittade på blev senare avskedad för sitt bristande agerande. Han såg vad som hände och vände ryggen till helt enkelt. Ica menade att en medarbetare är skyldig att ingripa, att välja passivitet och vända ryggen till är detsamma som att medverka till strypgreppet på kollegan. Medarbetaren själv förklarade sitt beteende med att de båda kollegorna för jämnan hade en jargong och attityd till varandra och att de med jämna mellanrum på skoj brottade ned varandra med strypgrepp. Han tyckte det var otrevligt och vände sig helt sonika om. Arbetsdomstolen tog ställning i avskedsfrågan och drog här en viktig gräns apropå temat för denna krönika. Det finns ingen allmän skyldighet i Sverige att ingripa och försöka avvärja pågående brottslighet eller andra otillåtna handlingar på arbetsplatsen. Såvida du inte jobbar som väktare, chef, lärare, polis eller något liknande. Men i fallet var det fråga om en helt vanlig lagerarbetare.
Arbetsrätten säger alltså att du inte behöver kasta dig in och avvärja bråk, men i allt annat är du skyldig att aktivt agera för en god arbetsmiljö.
Nåväl. Fortfarande är vi enligt arbetsmiljölagen alla skyldiga att aktivt medverka i arbetsmiljöarbetet. Om en medarbetare upptäcker att arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa är hen skyldig att snarast underrätta arbetsgivaren eller skyddsombud. Eftersom strypgreppen tydligen inträffade med jämna mellanrum och den kvinnliga kollegan verkade fortsatt frisk och kry så var det alltså ingen uppenbar fara för hennes liv eller hälsa.
Tveklöst måste tilläggas att beteendet är högst olämpligt på en arbetsplats, det underströk också Arbetsdomstolen. Men att bli avskedad för att inte kasta sig in i handgripligheterna, där gick gränsen. Det var alltså inte rätt att avskeda mannen som passivt bevittnade strypgreppet, men det säger något att Ica var beredd att ta striden.
En princip om att det alltid finns ett rätt och ett fel. En förgörande princip. För om vi aldrig vågar ta risken att göra fel, hur ska vi som människor och organisationer kunna växa och utvecklas?
Arbetsrätten säger alltså att du inte behöver kasta dig in och avvärja bråk, men i allt annat är du skyldig att aktivt agera för en god arbetsmiljö. Även i andra situationer än arbetsmiljöfrågor förväntas du vara aktiv, i kraft av lojalitetsplikten till arbetsgivaren. Att vara passiv är också ett val. Ett icke-val. Jag tror det kommer ur en kultur från våra arbetsplatser (eller familjer) från förr att det gäller att inte göra fel, utan att göra rätt. Bättre låta bli att göra något alls om du inte vet att det blir rätt, för då gör du i alla fall inte fel. En princip om att det alltid finns ett rätt och ett fel. En förgörande princip. För om vi aldrig vågar ta risken att göra fel, hur ska vi som människor och organisationer kunna växa och utvecklas? De utmaningar vi står inför idag finns det inga färdiga lösningar på. Det finns inget facit. Vi måste göra, prova, misslyckas och göra om. Som aktiva medarbetare och som människor. Så till dig som känner igen dig i uttrycket ”Jag har inte gjort nå’t” – släpp rädslan och steppa upp. Det är en ursäkt som inte längre funkar i verkligheten.
Veronica Molander
Arbetsrättsjurist i Karlstad