Samhället, inklusive politiken, kan inte trovärdigt tala om allas lika värde så länge alla faktiskt inte behandlas lika i praktiken, skriver Evin Incir.
Det bästa sättet att säkerställa ett samhälle som håller samman, från innerstad till förort och från förort till landsbygd, är att investera i våra barn.
Ojämlikheten i vårt samhälle är som en cancersvulst som måste bekämpas med samhällets samlade kraft. Konsekvenserna påverkar nämligen varje ung människas världsbild, drömmar och följer oss genom hela våra liv.
Samhället, inklusive politiken, kan inte trovärdigt tala om allas lika värde så länge alla faktiskt inte behandlas lika i praktiken. Alla människors lika värde kräver stöd och hjälp efter behov. Idag får de som redan har mycket ännu mer och de som inte har får ännu mindre. Området vi föds och växer upp i ska inte avgöra våra förutsättningar i livet, men det gör det idag.
Det är ingen slump att människor i eftersatta områden drabbas av hjärtinfarkt dubbelt så ofta och att diabetes är tre gånger vanligare jämfört med boende i prioriterade och välbärgade områden. Enligt en rapport från 2014, gjord av forskare vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, finns det en skillnad på 7,4 år i medellivslängd mellan en man från Bergsjön och en i Älvsborg. Båda är stadsdelar i Göteborg.
Jag växte själv upp i Bergsjön. Min uppväxt präglades av allt annat än framtidstro. Det lilla hoppet om framtiden och tryggheten fann vi bergsjöbarn oftast i varandra. När samhället svek fanns kompisarna där.
Det är något helt galet i ett samhälle när unga inte känner sig som en del av det. Det är något som har gått i tusen bitar när drömmar krossas redan i barndomen. Det är helt oacceptabelt att barn tvingas bli varandras vuxna.
Tack vare att det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, hade en kampanj på min skola när jag var fjorton år, i kombination med att mina föräldrar uppmuntrade mig, hade jag turen att hitta ett sammanhang där jag kunde uttrycka min ilska över orättvisor. För ett par andra vänner ledde tyvärr ilskan till vägar som ingen ung människa någonsin borde överväga - vägar som ett barn aldrig borde ta.
När jag var fjorton år frågade jag en vän varför han var busig. Jag minns fortfarande hans svar. Med en hjärtskärande röst svarade han: "Det är lättare att vara bäst på att vara sämst än bäst på att vara bäst." Hans svar satte ljuset på bristen på samhällsinsatser som skapade självförtroende, sammanhang och gemenskap. Jag pratar om sent 90-tal, men eftersatta områden har inte prioriterats mer sedan dess. Förorter nämns nästan enbart när det talas om problem och om att införa hårdare straff.
Tiden går och vi förändras, säger man ofta. Brist på självförtroende och känslan av "Människor som jag kan inte påverka” följer dock många förortsbarn genom livet.
Jag blir ofta fascinerad av hur min uppväxt än idag påverkar mina tankar. Som Europaparlamentariker förvånas jag nämligen över hur pulsen ökar när jag ibland talar inför folk eller i parlamentet. Rädslan för att göra fel är fortfarande närvarande. Rädslan för att jag är fel är där.
Om vi vill ha trygga vuxna måste vi satsa på våra barn, så att var och en faktiskt känner att det är enklare att vara bäst på att vara bäst.
Evin Incir
Europaparlamentariker (S)