Regeringen river upp Skolverkets plan för digitalisering av förskola och skola, eftersom den verkar sakna vetenskapligt stöd (DN 14/5). Det är välkommet att regeringen sätter ned foten. Det har genom åren varit på tok för många trender som avlöst varandra inom den svenska skolan.
Förutom digitalisering är problembaserat lärande, åldersblandade klasser och lärstilar några exempel på alla de idéer som okritiskt anammats av personer som sätter agendan för svensk utbildning.
De lärare som inte har trott att de senaste nymodigheterna är något att ha, har ofta fått se sig omsprungna lönemässigt av kollegor som tjusats av att ligga i framkant. Givet att modeflugorna ofta lett till sämre undervisning har det alltså kunnat bli så att det är de bästa lärarna som tjänat minst.
Allt nytt är inte dåligt och användandet av digitala verktyg kan definitivt bidra till mycket gott. Det stora problemet är hur den nya tekniken trängt undan traditionell undervisning. Surfplattor och datorer har blivit en gökunge som knuffat bort läraren från katedern samt ätit upp de pengar som hade behövts till fysiska läromedel.
Allt för många har förblindats av en modernitetssträvan där man föreställer sig att varje steg bort från det gamla, är ett steg mot något bättre. För den som förförts av en sådan framtidsoptimism, blir det exempelvis otänkbart att bygga skolor eller utforma klassrum som man gjorde förr. Det är därför vi har fått nybyggda skolor med glasväggar – så kallade akvarieklassrum – och där skolbänken ersatts av soffgrupper. Det är skolmiljöer som kanske ser tjusiga ut när ritningarna visas upp på arkitektkontoret, men som är katastrofala för elevernas studiero och fokus.
I en krönika i Expressen (15/5) skriver Eric Schüldt att han i stället för konservativ skulle vilja kalla sig för historiepositiv. Han argumenterar för vikten av att ”erkänna att tidigare generationer ibland hade erövrat något viktigt, som vi sedan glömt bort eller förkastat”. Schüldts text är ett försvarstal för skönhetens egenvärde, ett ideal som inte stått högt i kurs under efterkrigstiden, och han vill säga ”nej till trender som gör att saker behöver bytas ut trots att de fortfarande fungerar”.
Svensk skola skulle behöva lite mer av denna historiepositivism. Självklart ska vi bejaka den tekniska utvecklingen – en modern projektor i klassrummet är exempelvis mycket bättre än en overheadapparat – men man bör ha starka skäl om man vill ändra på det som historiskt har varit framgångsrikt.
För att inte förlora kompassen bör vi alltid tänka att skolan bärs fram av en treenighet i form av kunskap, skönhet och tradition. De elever som får skriva för hand och träna på en tilltalande handstil kommer inte bara upptäcka att kunskaperna fastnar bättre, utan kan en dag läsa släktingarnas gamla brev och dagböcker som ligger på vinden.
De som liksom gammelmormor lär sig att recitera en dikt eller tar sig igenom samma roman som farfar, bär kulturarvet vidare samtidigt som skriftställarens vackra ord blir en del av det egna ordförrådet. Och de som förutom att läsa i en lärobok även får lyssna till en lärare, som med estetiken i det muntliga berättandets tradition kittlar fantasin och väcker nyfikenhet, lär sig så mycket mer än vad de skulle ha gjort om de bara hade stirrat på en skärm.