Det sägs att man inte kan komma ihåg något från de allra första levnadsåren, men detta är totalt fel. Jag, som i grund och botten har ett mycket dåligt minne, har hågkomster från då jag var mindre än ett år gammal. Det är möjligt att detta beror på att jag var ett ovanligt tidigt utvecklat barn – hm? – men denna snabba utveckling i barnaåren kom tyvärr av sig efter en strålande inledning.
Mitt första klara minne har jag fått verifierat av min egen mor, och det är ingen efterkonstruktion. Vad jag minns är en säng som jag låg i och en pastellblommig tapet bakom sängen. Jag minns var i kammaren sängen stod, och vad jag framför allt minns är att jag vaknade på morgonen av mammas röst som kallade på mig mjukt och stilla. Mamma hade varit inlagd några dygn på sjukhus för en strumaoperation, och jag hade förstås saknat henne. Nu viskropade hon mitt namn försiktigt för att inte skrämma mig om jag hade glömt henne. Men det hade jag inte. Det är konstigt med mammor. Hennes röst hade samma verkan på mig som en tändsticka på en torr bit björknäver. Jag lyfte huvudet med detsamma och tittade mot hennes beigea säng under kammarfönstret. Ögonblicket då vi såg varandra minns jag än. Hon var matt efter operationen och låg kvar i sin säng men lyfte huvudet över sängkanten. Då upplevde jag en stund av innerlig lycka, och att jag ännu minns denna känsla får mig att förstå vad en mor betyder för sina barn. Detta minne torde härröra från sen nollårsålder.
Därifrån är det långt till nästa minnesbild. Och till nästa, och nästa. Minnen från de tidiga åren är för mig framför allt ihopkopplade med dofter och färger. En speciell doft som kommer som en slinga i luften kan på ett ögonblick lyfta mig ur verkligheten och slunga mig årtionden tillbaka i tiden till en bekymmerslös småbarnstillvaro.
Lukten av poppel hör för mig samman med skolavslutning och promenad hem från skolbussen på examensdagen. På ett visst ställe den dagen luktade det av poppel och den lukten flyttar mig till skolåldern och friheten inför ett helt orört sommarlov.
På samma vis kan åsynen av en speciell färg, gärna gräll, få det att bubbla av lycka inom mig. Det kan då ha varit just den färgen som fanns på min första vattenpistol av plast, på knoppen på tivolikäppen jag fann dagen efter idrotts-mässan på Sågvallen, eller den röda färgen på min första cykel, en tvåhjulig Crescent Bambino, som jag fick i julklapp när jag var i femårsåldern. Den röda nyansen på min lilla cykel har jag stött på då och då i vissa bilars lackfärg, och då kommer lyckokänslan över mig igen – färgen innehåller hela femåringens glädje över att helt oväntat få en så dyrbar present som inte var något som de äldre bröderna växt ur.
* * *
Ett annat starkt minne från fem-sexårsåldern är när jag (möjligen) höll på att bli kidnappad. Även detta minne är förknippat med en cykel. Jag upplevde många härliga barndomssomrar i Göinges skogsbygd i norra Skåne. Där bodde min mormor och morfar, och dit kom jag, mina bröder och min mamma varje sommar för några veckors vistelse.
Mycket av dagarna denna speciella sommar gick åt till att lyssna på nyheterna om den otäcke mördaren som hade rymt från en anstalt inte allt för långt borta från vår trygga värld. Jag fantiserade väl en del om mannen och var lite rädd att han skulle dyka upp och mörda oss, men han föll snart ur minnet.
I det närmaste samhället, Loshult, fanns ett litet bibliotek och det hände att vi cyklade dit för att låna böcker. Till Loshult var det ungefär en mil och en del av färden gick genom tämligen öde skogsmarker med bara ett och annat hus invid vägen. Själv var jag för liten för att trampa cykel ända dit, men jag mutade in en plats på mammas pakethållare.
Det var en vacker sommarafton när vi gav oss iväg. När vi hunnit ungefär halva vägen kom plötsligt en man i kapp oss bakifrån på cykel. Han hälsade artigt och såg inte alls otrevlig ut. Han och mamma samspråkade litet. Själv reagerade jag inte så mycket på sällskapet, förrän mannen sa:
”Är han inte tung, pojken?”
”Nej, hur så?” undrade mamma.
”Nej, jag tänkte bara att jag kunde hjälpa till att skjutsa honom på min cykel om det kändes tungt.”
”Tack, men det går bra så här”, sa mamma, och jag märkte hur hon blev lite spänd i rösten. Jag fick en känsla av att hon ökade farten och kom lite före mannen. Runt omkring oss stod granskogen tät. Snart kom han upp helt vid sidan av oss igen och framförde på nytt sitt erbjudande. Jag märkte att hon började bli rädd. Hon trampade så det fladdrade i kjolen, och samtalet hade upphört.
Då öppnade sig en liten glänta i skogen och där, till vänster om vägen, låg ett litet hus, och där fanns folk ute på gården. Mamma stannade till och hejade på dem och tycktes mycket lugnare efter att de hade växlat några ord. Rakt fram såg vi byn Loshult med kyrkan, biblioteket, viadukten och – dessbättre – människoboningar.
Vi vände oss och skulle titta efter mannen – som då var som uppslukad av jorden. Han syntes varken framåt eller bakåt, men mitt emot huset gick en smal grusväg in till höger, och in på den hade han troligen snabbt försvunnit.
Mamma var skärrad när vi kom fram till biblioteket men talade inte mycket om detta med mig. Hon försökte verka lugn och samlad men blev genomskådad. Vi skulle ju tillbaka samma väg. Jag förstår mammas skräck och började själv bli rädd. Hur mycket hade hon berättat för mannen? Hade hon sagt att vi kom från Hultaberg och skulle till Loshults bibliotek och så tillbaka igen? Hon var nog inte så säker, för han verkade ju så trevlig i början.
Jag smittades av hennes oro. Tänk om han stod och väntade! Om ändå morbror Folke hade varit med! Men det var han ju inte, och vi var tvungna att ta oss tillbaka.
”Mamma, varför ville han så gärna skjutsa mig? Du låter honom väl inte skjutsa mig om han kommer tillbaka?”
Det började skymma och cykelturen tillbaka till Hultaberg var ofrånkomlig. Säkert mer skrämmande för mamma än för mig. Nog tittade jag mig omkring, men jag är säker på att hon såg främmande karlar i varje buske. Kanske mördare. Eller pedofiler, som jag inte visste något om, men som nog mamma hade hört talas om.
Till all lycka var mannen helt uppslukad av jorden och färden hem till mormor och morfar gick bra. Och mycket fort. Mamma var oerhört lättad när vi svängde in på gården i Hultaberg. Där stod ju morfar. Underbara, trygga morfar.
”Jaså, ni är tillbaka. Har det gått bra?”
”Jo, tack.” Det hade det ju trots allt.
Och vem vet – mannen kanske var en hygglig själ som blev sårad av att erbjuda sina tjänster så villigt och sedan inte få hjälpa till. Eller var det mördaren vi hade haft följe med? Det resonerades mycket om händelsen, och jag tror i alla fall att det var han.