En gång i tiden skrev jag så många krönikor om Agnes att det fanns medelålders, barnlösa chefer på Sveriges största tidning som sammankallade till krismöte för att ifrågasätta om jag inte borde kunna tvingas att skriva om n å g o n t i n g annat.
Bara på försök, liksom. Som omväxling.
– Absolut inte, svarade jag.
Och visade dem drivorna med tackmejl och brev och sms och mms som jag förvarade på min arbetsplats.
Läsarkontakt vinner alltid. I alla fall för kåsörer.
Nu har det gått några år och Agnes börjar själv undra en del över det där. Hon är typ vuxen nu. Ska försöka leve ett eget liv. Flytta hemifrån, kanske. Ta studenten. Man kan bli känslosam för mindre. Det vet hon nu.
Hon hittar gamla bilder och ser att de är slitna. Trasiga ibland. Den lite trasiga från en badplats i Arvika. Delar har lossnat. Hon saknar de gamla hela bilderna. Jag ska laga, säger jag. När man tar studenten är ju gamla bilder en viktig del. Skyltar. Tokroliga porträtt. Album. Studentfest. Flak. Ölsprut. Vuxenskills. Känslor.
Jag tar fram de gamla krönikorna. De är också bilder.
Vad säger de?
Redan när hon var några dagar gammal skrev jag, från min utsiktsplats på BB:
”Hur ska vi undvika att just hon blir ett lallande våp? Hon ska fostras till en stark brutalfeministisk pudding. Inte av mig, kanske, för jag är trots allt bara en lallande farfar och en farfar har bara en begränsad möjlighet att utöva något som helst inflytande. Jag köper rosa rosor med några instuckna videkvistar. Sov du lilla videung, tänker jag. Vilken rörande symbolik över årstider och barn. Mjuka, försiktiga videkissar. Rosa, starka, kvinnliga blommor. Lite stickiga som rosor och tjejer ska vara.”
Det var ju vansinnigt trevlig skrivet, om jag får säga det själv, så här några år efteråt.
Jag ville vara med och styra, om än väldigt försiktigt. Jag fick ju också den chansen. Redan efter något år hämtade jag henne en dag i veckan på förskolan. Vi gick den en och en halv kilometer långa vägen hem till oss. Det tog två timmar, minst. Första gången ställde jag en enda fråga. Typ ett beskäftigt ”Vad har ni gjort i dag?”. Sen la jag snabbt ner det och lät henne prata. Det gjorde hon gärna. En två timmar lång monolog om meningen med livet, förskolefröknarna, henne och mig.
Mest henne.
Jag läser vidare:
”Hon ser väldigt liten ut. Jag försöker se om hon inte är lite, lite lik mig. Och så hittar jag det. På sina lillfingrar har hon små utväxter. De hänger försiktigt som örhängen. De ska snart knipsas bort. Hon ska lindas, bedövas och så ska de knipsas bort. Jag hade också såna. Jag har fortfarande kvar ärret på mitt vänstra lillfinger. Tre gånger, minst, togs de bort. Sista gången när jag var 19 år. Läkarna sa att det var nån sorts rest från miljoner år bakåt, från en darwinistisk utvecklingsfas hos människodjuret när man kanske hade vingar.
Agnes har samma utväxt som jag. Det hon har ärvt av sin farfar är ett lyte. Stackars lilla, stora tjej. Några dagar gammal. Men jag är ändå stolt. Alltid nåt, tänker jag. Alltid nåt har hon fått av mig.”
Men nu är hon vuxen. Väldigt vuxen. Myndig. Studenten. Flak. Hormoner. Kaos.
Jag noterar att hon är lika rödhårig som jag nånsin varit. Ett tag försökte hon färga bort det med punkigt svart. Men nu är hon böljande naturligt rödhårig. En dag ska jag ge henne boken ”De rödhårigas förening” av Sherlock Holmes-författaren Arthur Conan Doyle. Den gillade jag.
Jag läser vidare från den gången:
”Den nio timmar gamla tjejens morföräldrar börjar redan tala om att köpa klänningar. Jag understöder det. Jag tillhör inte den grupp som avskyr könsroller. Jag gillar könsroller. Jag gillar läget. Könsroller finns och dem kan man göra starka saker med. Men jag tänker köpa kläder som man kan vara sig själv i. Inga snäva jeanskjolar, men gärna rosa nallebjörnar. Tuffa nyckelpigsdresser. Sånt.”
Kloka synpunkter, om jag få säga det själv.
Hon pratar om den där bilden på oss. Den lite trasiga. Total tillgivenhet ser jag. Trygghet. Närhet. Total uppmärksamhet. Hon och jag. Bilden är lite sliten. Lite nött, lite anfrätt. Hon vill att den lagas. Det får hennes pappa fixa.
Tror hon ska få en förstorad version i studentpresent.
Eller också får hon titta här i NWT.
Grattis, Agnes. Grattis Ankan. Du är bäst. Och rödhårigast. Numera. Ses i Arvika i sommar.
Alla veckors värmlänning
Med Inger Sandberg dör en av den svenska barnbokshistoriens giganter. Med maken Lasse skapade hon en egen värld av värdighet och en trösterik litteraturskatt med en stor plats i evigheten. Tack för allt, Inger från lilla spöket Laban och mig.