Anna-Karin nära dö efter kraschen i skidtunneln: ”Allt det blodet i den vita snön”

Anna-Karin Mattsson fick möte i skidtunneln och hade inte en chans att väja.

Hon kraschade med huvudet före rakt in i betongväggen.

Nu återtar hon sitt liv med konst, musik, poesi – och en rejäl dos värmländsk stönighet.

Anna-Karin Mattsson, 51, och hennes man Håkan Blomkvist, 55 har varit stammisar i Torsby skidtunnel sedan den byggdes 2006:

– Vi har åkt tusentals varv där, säger Anna-Karin.

Hon har tränat i hela sitt liv och var i toppform – en elitmotionär som många säkert känner igen med DM-guld i orientering, skidorientering och mountainbikeorientering i huvudklassen på sitt cv.

– Jag tror inte någon annan värmlänning har den trippeln.

Anna-Karins och Håkans liv kretsade kring träning och tävling.

Den 28 juli 2022 tog de bilen från villan på Skåreberget i Karlstad för att köra ett pass i Torsby skidtunnel.

De åkte därifrån i ambulans.

Få i tunneln

Ett tyskt skidskyttelag var i tunneln för att testa glidet den här dagen, annars var det glest mellan åkarna.

Anna-Karin körde i skejtspåret och hade hunnit till en utförsbacke där åkarna i motsatt riktning också kör utför.

Här kan det gå riktigt fort. Och det var här hon mötte tyskarna.

– De kör i bredd och tar upp hela skejtspåret. Han till vänster ser mig först. Jag hinner möta hans blick.

Huvudet före

Anna-Karin försökte förtvivlat väja genom att kasta sig åt sidan.

– Men jag har inte en chans.

Den högra åkaren körde med full kraft in i Anna-Karin.

– Sedan flyger jag med huvudet före, som en projektil och slår högersidan av huvudet i betongväggen.

Kraften i krocken var så stor att Anna-Karin kastades tillbaka och landade på bakhuvudet och ryggen i den hårda pisten.

När Håkan kom till olycksplatsen såg han Anna-Karin ligga i ett hav av blod och skrika rakt ut.

Hon blödde ur huvudet, öronen, munnen.

– Att se allt det blodet i den vita snön. Jag vet att jag tänkte att ”så mycket blod kan man väl inte överleva att tappa”, säger han.

”Fruktansvärt ont”

Anna-Karin kommer också ihåg delar av förloppet efter kraschen:

– Hur ambulanssjukvårdarna bar ut mig, hur de såg ut, det gröna gräset, den gula ambulansen. Och att jag hade fruktansvärt ont.

Anna-Karin fördes först till Torsby sjukhus.

– Det sista jag minns innan jag sövdes var att mamma stod på min högra sida och höll mig i handen.

Hon skulle inte vakna igen förrän två veckor senare.

Då låg hon på intensiven på Akademiska sjukhuset i Uppsala dit hon flugits i ambulanshelikopter.

Massiva skador

Anna-Karin skador var massiva.

Hon hade frakturer i en nackkota, en ländkota och i skallbenet.

Hon hade brutit revben och ett nyckelben.

Vartenda hörselben i högerörat var söndertrasat.

En skadad nerv gjorde Anna-Karin förlamad på höger ansiktshalva.

Ögat svällde upp och blev stort som en tennisboll. Halspulsådern var sargad och nära att spricka.

Livshotande blödningar

Och hon hade tre blödningar i hjärnan.

– Det var de som var livshotande och det var därför hon låg nedsövd i två veckor, säger Håkan.

Läkarna befarade att trycket i hjärnan skulle bli för högt på grund av blödningarna och kräva akut operation.

Därför borrades en tryckmätare in i Anna-Karins huvud:

– Jag har fortfarande ett hål här, visar hon.

Men hon slapp operation och efter två veckor började läkarna försöka väcka henne.

Pythagoras sats

Håkan minns lättnaden när Anna-Karin visade sig kunna röra på både fötter och händer:

– Då visste jag att hon funkade.

Det slutliga testet på att hon var sig själv kom när hon – matteläraren – fick frågan om hon kunde Pythagoras sats.

Hon svarade rätt.

Chock att vakna

För familjen var det förstås en stor lättnad och glädje.

Men för Anna-Karin var uppvaknandet en enorm chock:

– Jag kände mig precis som mig själv i huvudet. Men jag kände inte igen min kropp.

Hon som var van vid att kunna pressa sig till det yttersta var plötsligt helt hjälplös.

– Jag var fångad i en kropp som inte var min. Jag ville byta ut den men det kunde jag ju inte. Jag fick panik – det var som att vara fast i en mardröm.

Elitmotionären Anna-Karin hade på några sekunder blivit svårt skadad rehabpatient.

Hon kunde inte ens svälja, än mindre sitta, stå och gå.

Hon var döv på högerörat och hade kraftig yrsel eftersom balansorganet där var förstört.

Hon hade rejält nedsatt syn på högerögat.

Halva ansiktet var förlamat.

Flög till Karlstad

Men efter två veckor i Uppsala fick Anna-Karin flyga hem till Karlstad igen.

Nu började rehabiliteringen på allvar.

På Centralsjukhuset fick hon ett eget team med kurator, fysioterapeut, psykoterapeut, läkare:

– De har varit suveräna och hjälpt mig otroligt mycket.

”Utmanade mig”

Nu fick Anna-Karin verkligen nytta av sin träningsbakgrund.

Och hon fick börja från noll.

Att kunna äta var en av alla nya utmaningar:

– För käken var ju också tilltufsad.

Samtidigt måste hon lära sig att stå och gå igen.

I början med stöd av två personer, sedan med gåbord och så rullator:

– Fysioterapeuten pressade och utmanade mig hela tiden. Hon var så positiv: ”Det här fixar du!”.

Nya mål

Anna-Karin gjorde stora framsteg och snart fick hon göra egna utflykter i sjukhuskorridoren.

Hela tiden satte hon upp nya mål för sig själv:

– Tre vändor, tio. Längre och längre! Problemet var balansen, att jag var så yrslig. Muskelstyrkan i benen hade jag.

En dag tog fysioterapeuten resolut rullatorn ifrån henne.

– ”Den här behöver du inte längre”, sa hon. Jag fick gå själv från apoteket till avdelning 34.

Steka pannkakor

Men hon fick också träna på vardagsliv: Allt från att planera matinköp till att steka pannkakor utan att hålla sig i diskbänken.

Den 29 september, två månader efter kraschen fick Anna-Karin komma hem.

Hon tränade fortfarande med sina sjukgymnaster – men också hemma på egen hand.

Steg för steg

Bokstavligen steg för steg.

Hon gick 200-metersbanan i Eva Lisa Holtz arena. Hela tiden fler och fler varv.

– Sen tänkte jag att jag måste testa att springa 60-metersbanan!

Första gången joggade hon lite försiktigt – ständigt i sällskap av den svåra yrseln.

– Du måste utsätta dig för den. Då vänjer du dig.

Sedan tog hon 100-metersbanan:

– Och till slut sprang jag hela 200-metersvarvet med en kompis som stöttade!

Rädd för snö

Snön visade sig vara nästa utmaning.

Anna-Karin upptäckte att hon var livrädd för den efter olyckan och insåg att hon måste tackla problemet:

– Så jag gick ut och körde min egen KBT genom att göra en snölykta!

Det fungerade och den 6 februari gav sig Anna-Karin ut på sin första skidtur sedan olyckan.

På skidor

Det var en perfekt vinterdag och skidspåret var nypistat.

Håkan kom och hämtade Anna-Karin och så åkte de till Tuggelitespåret ihop:

– Jag hade en vansinnig ångest innan och skakade i hela kroppen.

Men det gick!

– Det var första gången jag kände glädje sen olyckan.

Mått fruktansvärt dåligt

Idag har hon mot alla odds sprungit fem kilometer på stig i skogen.

Och hon hoppas så småningom kunna komma tillbaka till sitt stora intresse, orienteringen:

– Även om jag inte är där än, långt ifrån.

Men Anna-Karin måste inte ”bara” vinna tillbaka sina fysiska förmågor.

– Jag har mått fruktansvärt dåligt psykiskt också. Nu är det mycket bättre, absolut. Men det har varit en lång process.

Hon har behövt bearbeta en djup sorg och en enorm saknad av det hon älskat att göra mest – att kunna springa orienteringstävlingar.

– Det var ju mitt största intresse.

Började måla

Anna-Karin har fått hjälp av kurator och en musik- och bildterapeut.

Och plötsligt öppnades en ny värld för naturvetaren Anna-Karin som börjat skriva musik, dikter och måla för att bearbeta traumat efter olyckan.

– Jag har aldrig gjort det förut. Men det har hjälpt mig jättemycket.

Bilderna, dikterna och musiken handlar om olyckan och nu vill hon använda sina erfarenheter på ett positivt sätt, genom en utställning och föreläsningar:

– För att hjälpa andra i livskriser.

Tur trots allt

Anna-Karin hade maximal otur – och samtidigt en märklig tur som inte blev totalförlamad eller förblödde vid olyckan.

På sin långa rehabiliteringsresa har hon mött 250 olika människor inom vården, varav ett 50-tal läkare, var och en med sin speciella expertis:

– På Karolinska i Huddinge hade de till exempel ett team som bara jobbade med ansiktsnerver.

Läkare häpna

Alla läkare hon mött har häpnat över att hon alls överlevde kraschen – och att hon dessutom redan åkt skidor och sprungit igen.

Och alla har sagt samma sak:

– Att jag har min goda fysik att tacka för det.

Men hon har också en vilja av stål och någonstans finns målet att kunna orientera igen:

– Jag är långtifrån där men min förhoppning är i alla fall att jag ska kunna klara en enklare bana.