Den målmedvetna realisten Anna Ileby gör sig redo att ställa ut i sin barndomsstad Karlstad.
På fredag är det vernissage.
Då är det läge för tvivlare att käka upp baskrar och för en konstnärlig enstöring att möta publiken.
– Får man säga hämnd? undrar Anna Ileby när hon får frågan om vad som är hennes drivkraft i konsten.
Det får hon så klart, men ordet kräver allt en ytterligare förklaring.
– Jag hade en lärare som sa att jag aldrig kommer att kunna leva på det här, berättar hon.
Hon förtydligar för säkerhets skull att hämnden inte handlar om någon bokstavlig, våldsam aktion.
– Men inför mig själv, säger hon.
Tvivlaren hade fel
Lever på på sin konst gör hon sedan tio år, så läraren som uttryckte tvivel över hennes förmåga hade fel.
Och kanske borde en basker ätas upp, för det sa läraren att han skulle göra om hon kom in på Konstfack.
Där har hon i och för sig inte gått, men hon har gått andra konstskolor, hon har ställt ut på flera jurybedömda höstsalonger, har 20 000 följare på sitt konst-Instagramkonto, blev nyss invald i Värmlands konstnärsförbund och när hon 2020 satte upp målet att sälja konst för en miljon på ett år, var målet nått långt innan året var slut.
När man tjoffar ihop det så där ser det ut som rena rama framgångssagan, men det har krävt hårt jobb och den där drivkraften att visa att hon faktiskt kan, har hon fått ta till många gånger.
”Det var jättehemskt”
En första smäll kom när hon efter gymnasiet i Karlstad flyttade till Stockholm för att vidareutbilda sig i konsten.
– Jag gick direkt från estet till konstskolan. Det var jättehemskt faktiskt. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle vara så hårt. Jag var ju van att höra att jag hade talang och sen kom man dit och de körde på att bryta ner för att sedan bygga upp. Jag var hemma i tre månader och hade sorg för att jag uppenbarligen inte hade nån talang!
Fast det hade hon ju, även om det realistiska måleriet där och då ansågs ”banalt” av vissa. Strömningarna som gällde då var uttryck av den typ som Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström står för: lite naivare.
– Så när jag kom tillbaka efter min sorgeperiod målade jag helt andra grejer. Jag ville bli som Roy Lichtenstein och målade mer åt illustrationshållet med konturer i målningarna. Det fick jag också skäll för, konturer skulle man inte ha, säger hon.
Åter till realismen
Nästa konstskola blev Gerlesborgsskolan i Bohuslän och där hittade hon tillbaka till sitt eget spår.
– Under andra året där började jag måla realistiskt igen.
Det spåret har hon sedan hållit fast vid och fortsatt att utvecklas inom.
Vad är det som lockar dig i att fånga motiven i realism?
– Det är en härlig känsla. Inte när folk säger att det ser ut som ett foto, det finns ju hyperrealister, men jag vill ändå ha kvar en känsla av måleri. Det får gärna finnas delar av målningen som är uppenbart målade, annars kan jag lika gärna ställa ut fotot.
Förhöjer vardagen
Inte bara exaktheten utan också hennes motivval kan överraska.
– Att lyfta en vardagssituation, att någon bär ut soporna eller någon som sover – ingen ser det som konst, men om man målar det blir det en annan sak, förklarar hon.
Att måla den sortens motiv just realistiskt förhöjer det ytterligare.
– Att någon petar flera timmar med någon som bara ligger och sover!
Idolen från Värmland
Bland hennes egna förebilder i konsten finns en som sticker ut. Hon nämner Karin Broos ett par gånger under intervjun.
Är hon en idol?
– Ja, det är hon faktiskt. Jag såg en utställning med henne när Lars Lerin fortfarande var kvar i Munkfors och jag var helt wow! Hon är superbra.
Den upplevelsen blev också en bekräftelse på värdet i det måleri som hon själv jobbat med i motvind.
– Kan Karin Broos kan väl jag!
Värmland lockar och drar
Idag bor Anna Ileby i Småland, men har inte släppt sitt Värmland. Hennes mamma bor kvar och Anna och hennes familj har sommarstuga i Kristinehamn.
Annas man är från Småland, men Värmland lockar och drar i värmlänningen Anna.
– Sommarstugan är vår kompromiss, säger hon.
Nu blir bandet till Värmland ännu starkare, inte bara för utställningen hos Mats Bergman, utan också för att hon är en av 2023 års nyinvalda medlemmar i Värmlands konstnärsförbund.
– Jag vill vara med där dels för att det är lite fint, det känns som en kvalitetsstämpel, och dels för att man får söka till alla höst- och vårsalongerna då. Det är på Rackstadmuseet i höst och där vill jag hemskt gärna ställa ut.
”Mycket roligare”
Och, avslöjar hon, även när det gäller Konstnärsförbundet fanns det ett visst mått av hämnd eller i alla fall ”ni ska få se”.
– Jag sökte till Smålands konstnärsförbund först, för att jag tänkte att jag ska väl söka där jag bor. De sa nej och det blev också en sån där tanke att jag ska visa er.
Och visst sa Värmland ja.
– Och det är ju egentligen mycket roligare. Det känns som att mitt mest hemma är där.
Enstöringen Anna
Nu gör hon sig redo för hemkomst. På fredag, den 19 maj, är det vernissage på Galleri Mats Bergman på Herrhagen. Utställningen pågår till 3 juni och i vernissageinbjudan står det att ”Anna är en enstöring som skriver hellre än hon pratar och målar hellre än hon umgås”.
Det känns som att jag skulle stå naken om jag släppte in någon. Jag vill kunna göra fel i fred och hålla på ytan att någon ska tycka något.
Enstörigheten visar sig bland annat i att hon har för vana att åka på konferensresa med sig själv (”Då tänker jag ut vad jag ska göra under året, sätter upp nya mål och gör en affärsplan. Man måste ha en plan och man måste ha mål") och att hon alltid målar ensam.
– Jag skulle aldrig släppa in någon i min ateljé. Jag har ju mitt inre här och det känns som att jag skulle stå naken om jag släppte in någon. Jag vill kunna göra fel i fred och hålla på ytan att någon ska tycka något.
Skräckblandad förtjusning
Nu ska enstöringen ut och mingla, visa upp sina målningar och prata konst med besökarna.
– Det kräver mycket av mig som är van att inte vara ihop med andra så mycket. När jag hade vernissage i Stockholm var jag helt slut i flera veckor, det blev en sån urladdning. Det är skitläskigt att ställa ut, men det är en skräckblandad förtjusning. Om jag inte syns är jag ingenting.