En internationell fotograf med stjärnstatus flyttar in i konsthallen, med bilder som griper tag.
I helgen öppnar en taggad Oscar Magnusson Sliperiet för säsongen.
– Det här är en utställning som lämnar spår. Det är fantastiska bilder, de får igång samtalet och får en att kanske bli lite eftertänksam om hur vi lever, säger han.
Nick Brandt är det stora affischnamnet för 2023 års säsong på Sliperiet i Borgvik.
Har du bara sett en enda bild som han tagit, är det förmodligen den på en mycket stor elefant, Igor, som han fångade på bild 2007 vid ett vattenhål i östra Afrika.
Två år senare var Igor död, efter att ha attackerats av tjuvjägare som ville åt de magnifika betarna.
"Så ödesmättat”
Nick Brandt har fortsatt att väcka opinion genom att skildra utsatta djur i storslagna bilder, men också människor.
I utställningen ”The Day May Break”, som Oscar Magnusson visar i Borgvik i sommar, visar Nick Brandt mycket konkret effekterna av miljöförstöringen. Det kan vara torka som tvingat bönder på flykt eller cykloner som dragit in och förstört livsmöjligheterna.
Människor som drabbats porträtteras tillsammans med djur som räddats undan tjuvjakt och förstörda livsmiljöer. När Nick Brandt sammanför dem blir resultatet fotografier som är både vackra och sorgliga.
– Det är så ödesmättat på något sätt. Vi har ju inte riktigt fått in det där perspektivet i vår del av världen. Vi är inte påverkade i vardagen, jo kanske ekonomiskt, men vi ser det inte på det sättet än. Här är det så påtagligt, säger Oscar Magnusson.
Bilder som förändrar
Bilderna är tagna i Zimbabwe och Kenya i slutet av 2020 och i Bolivia i mars 2022 och Oscar Magnusson tror och hoppas att de kan mana till förändring.
– Det är inte meningen att vi ska släppa allt, men vi måste göra våra förändringar, små eller stora beroende på vad du kan. Alla kan göra något och det är väl i mångt och mycket den här delen av världen som gör att det ser ut så för honom. Det har vi väl inte heller riktigt tagit till oss, säger han när vi står framför ett porträtt av en man med en noshörning i bakgrunden.
Viktiga samtal
Att våga satsa på en utställning som väcker tankar och debatt är viktigt, tycker han.
– För mig är konst diskussioner och samtal och om man inte kan föra samtal kring det här, då får man kämpa! säger han och ser fram emot att släppa loss grupper i guidade visningar.
– Här finns det verkligen stoff! Det är inte bara verken i sig vi kan prata om.
– Jag hoppas att många kommer och ser det för att Nick Brandt ställer ut i skogarna är osannolikt, det är fantastiska bilder, det får igång samtalet och får en att kanske bli lite eftertänksam om hur vi lever.
Men, tillägger han:
– Det är inte meningen att folk ska gå här och få dåligt samvete. Däremot ska det öppna ögonen lite grann och låta vår moraliska kompass snurra ett par varv. Det är ofantligt vackra bilder, som bottnar i en verklighet som inte ser ut som de på bilderna faktiskt vill.
Det är det största vi gjort här och kanske det största vi nånsin kommer att göra, så då är man dum om man inte hoppar på tåget.
Han tvekade inte när chansen att visa Nick Brandt dök upp.
– Att överhuvudtaget få ställa ut Nick Brandt med en sammanhållen utställning, det är det största vi gjort här och kanske det största vi nånsin kommer att göra, så då är man dum om man inte hoppar på tåget. Sedan finns det en djupare botten i det och det gör saken mer intressant. Det här är en utställning som sitter i och lämnar spår.
Värmlandsvinden
Utställningen med Nick Brandts bilder upptar hela den stora nedre hallen, med 25-30 fotografier i stora format. I den övre huserar fyra värmländska konstnärer: Charlotta Hammar, Daniel Ivo, David Tedfeldt och Ditte Reijers.
– Det här är Värmland. Vinden Värmland! säger Oscar Magnusson.
– Det känns som hemma, säger Ditte Reijers.
Och det är det ju nästan också i hennes fall, för hon bor sedan snart ett år i grannhuset.
– Jag högg henne direkt! Kom hit! säger Oscar Magnusson och ler.
Hon har dock ställt ut här förut också och är glad att vara tillbaka.
– Det är ett jättefint ställe, jättemysigt. Jag kommer att springa här varje dag, säger hon och skrattar.
De fyra har sinsemellan olika uttryck: det är skulpturer, måleri och fotografi som drar åt helt olika håll, men:
– Det är så gött med den här lokalen. Den kan ta emot mycket. I ett klassiskt vitt gallerirum blir det lätt rörigt om man har för många olika stilar, men här blir det en helhet av dem. Det går att experimentera utan att vara orolig för att det ska brinna fullständigt, säger Oscar Magnusson.
Han är förväntansfull inför sommaren och ser fram emot ett helt vanligt år efter två år med pandemin och ett år med efterdyningarna av densamma.
– Jag tycker vi gjorde det bra, men det tog på krafterna. Vi är en otroligt liten organisation, om vi ens ska kalla oss det, och man gör väldigt mycket själv. Alla grejer som plussar på listan att göra blir tungrott. I år känns det som vad skönt, man kan planera för att det kommer en buss och veta att det är mer som vanligt. De två pandemiåren plus året efter fick man ställa om och byta tankesätt. Nu hackar vi tillbaka i vanliga hjulspåren, säger han, men konstaterar också att pandemin gav en del nyttiga lärdomar.
– På ett sätt var det lärorikt och nyttigt och man fick perspektiv på verksamheten. Man fick pausa allt och från ett ovanifrånperspektiv tänka ”vad kan vi göra”.
Man kanske kan säga att din vilja att driva det här verkligen prövades – och att den höll?
– Ja! Och i år, och i och med det här, så känner jag yeah! Man är taggad!